Norges statsminister Erna Solberg har hållit sitt viktigaste säkerhetspolitiska linjetal, den 6 juni, men inte som kunde förväntas i Stortinget, utan i Whitehall i London. Solberg underströk betydelsen av Norges medlemskap i Nato och den transatlantiska länken till USA som avgörande för landets säkerhet och pekade ut Ryssland som ett ökande hot i regionen runt Nordnorge, även om hon inte ansåg att det fanns någon direkt risk för angrepp.
Hon menade att det är nödvändigt för Norge (och de andra medlemsstaterna i Nato) att anpassa sin militär till Natos behov. Natos medlemmar måste vara överens om vad man skall leverera i form av militär kapacitet, och hon exemplifierar med hur Norge skall sätta upp ett Nato-anpassat försvar baserat på flyg och maritima styrkor utifrån alliansens behov:
”[These include]) deployable, interoperable and sustainable equipment, such as high-end capabilities like a significant number of F-35 fighter aircrafts, first-class maritime patrol aircraft, new submarines, modern long-range air defence systems, and relevant strategic intelligence capabilities.”
Det är en högteknologisk försvarsmakt med fjärrverkande precisionsvapen som skall passa in som en pusselbit i Natos överordnade militära strategi. Styrkor från olika medlemsländer skall kunna samlas snabbt för gemensamma insatser i olika regioner snarare än att optimeras för nationella försvar.
Solberg är stolt över att Norge sedan år 2015 ökat sina försvarsutgifter med 25 procent. Man skulle då kunna tro att landet fått ett starkare nationellt försvar. Men det är tvärtom. De ökade militärutgifterna har gått till flyg och örlogsfartyg på bekostnad av det territoriella försvaret som nästan försvunnit.
Därför saknas det helt i statsministerns tal frågan om vilket nationellt territorialförsvar Norge skall ha.
Det har sin förklaring i de senaste årens närmast totala nedrustning av det nationella försvaret och arméns reducering till endast en brigad –även hemvärnet har dragits ned. Landmaktsutredningen, som antagits av Stortinget, lägger fast det nya försvaret och har skarpt kritiserats av oppositionen och olika försvarspolitiska experter. Norge lämnas utan eget försvar, har kritikerna hävdat. Istället blir landet helt beroende av Nato och USA.
USA har placerat marinkårsstyrkor i Vaernes i Nordnorge och en flygbas för övervakningsflyg på Andøya och fyller därmed det vakuum som har uppstått sedan norska styrkor dragits ned. Det råder delade meningar i Norge om USA främst vill värna Norge med de nya utplaceringarna eller om det istället är de egna amerikanska intressena som styr och att USA rustar sig i Nordnorge för en möjlig framtida konfrontation med Ryssland i en ren stormaktskonflikt.
Beslutet om inköp av ”rådyre” amerikanska F-35 plan tränger ut det mesta av annat som behövs för försvaret. Men det stannar inte vid det. Norska regeringen har gått med på Natos krav att avsätta hälften av de 52 beställda planen för Natos behov genom att de öronmärks för ständig särskild beredskap.
Det är en följd av Natos Capability Targets som listar detaljerade krav på medlemsländernas militär. (Norska TV2 11 juni). Där kan man läsa att alliansen förväntar sig inte bara ökade försvarsutgifter utan även satsningar på det som passar in i Natos strategi:
”As important as it is that Allies invest in defence, it is also critical to invest in the right capabilities. NATO plays an important role in assessing what capabilities the Alliance needs, setting targets for national or collective development of capabilities, and facilitating national, multinational and collective capability development and innovation.”
I dokumentet trycker man på vikten av att medlemsländerna satsar på multinationella lösningar:
“Allies have agreed to develop and maintain the full range of capabilities necessary to deter and defend against potential adversaries, where appropriate using multinational approaches and innovative solutions. The NATO Defence Planning Process (NDPP) is the primary means to identify and prioritise the capabilities required for full-spectrum operations, and to promote their development and delivery.”
Det ligger säkert mycket i kritiken att Norges säkerhet nu avgörs av andra stater. Några säger till och med att landet är en vasall till USA.
Men det är också en fara att ensidigt framställa läget så. Norge är en självständig nation, och trots medlemskapet i Nato är det Stortinget och regeringen som ytterst avgör landets säkerhetspolitik och vilket försvar man vill ha. De politiskt ansvariga kan inte ducka och skylla på Nato och USA.
I Sverige följer regeringen i stort samma linje som i Norge med en snäv inriktning mot ett tröskelförsvar med JAS, ubåtar och nu senast Patriot-missiler. Territorialförsvaret av vår stora landyta är satt på undantag, då endast två brigader finns att tillgå. Liksom i Norge tränger de dyra vapensystemen ut andra satsningar.
Knappt hade beslutet om Patriot-inköpet tagits förrän ÖB signalerade att kostnaden tvingar fram ett stopp för moderniseringen av transportplanen Hercules som är viktiga för soldaters liv och säkerhet.
Med regeringens försvarsinriktning gör Sverige i själva verket en anpassning till Natos krav på flyg och andra långdistansvapen. Patriot kommer att användas av Nato-stater från Sydeuropa upp till Polen, och nu tillkommer även Sveriges Patriot i den kedjan av luftvärn mot kryssningsmissiler. Med interoperabilitet mellan olika länders vapensystem, som är modet för dagen, finns möjligheten att länka ihop Patriot från olika länder under ett gemensamt kommando.
Frågan om territorialförsvar för Sverige är dock inte avgjord. Kraven på fler värnpliktiga har rests av Vänsterpartiet (som har allmän värnplikt på programmet), Liberalerna som trots önskan om Nato-medlemskap är för en kraftig ökning av markstyrkorna. Även Sverigedemokraterna vill ha ett starkare territorialförsvar. Opinionen hos svenska folket är klart för ett återinförande av allmän värnplikt.
I vår omgivning har de baltiska staterna gått i riktning mot mer folkförankrat försvar trots Nato-medlemskapet. Estland behöll allmän värnplikt och gick emot Nato på den punkten. Litauen har återinfört allmän värnplikt.
Finland har behållit sitt starka territorialförsvar trots närmandet till Nato. Istället vänder man närmandet till Nato till sin fördel och väljer att anpassa sig bara på områden som inte äventyrar det egna försvaret. Finlands delegation vid Nato beskriver inriktningen:
”Att ständigt utveckla det militära samarbetet med Nato är en central faktor för att Finland ska kunna upprätthålla och utveckla sitt nationella territorialförsvar. I samarbetet prioriteras informationsutbyte om säkerhetsmiljön, en gemensam lägesbild och deltagande i Natos utbildnings- och övningsverksamhet.”
Denna förnuftiga finska politik är vad Sverige borde ta efter.