[…] Faktum är att flera av huvudingredienserna i ”Trumplinjen” inte heller är nya. Peter Beinart påpekar i en tänkvärd artikel att mycket av vad Trump står för också karaktäriserade 1920-talets republikanska presidenter som Warren Harding, Calvin Coolidge och Herbert Hoover. De var mindre bombastiska och personfixerade, men liksom Trump tog de avstånd från bindande internationella fördrag och allianser och avvisade förslag om att USA skulle bidra till en säkrare värld genom ekonomiskt stöd till behövande länder. ”[W]hat links Trump and the conservative presidents of the 1920s is their view of all foreign governments, regardless of ideology, as alien and predatory, and their desire not to bind America to any of them”, skriver Beinart. Det är ingen tillfällighet att Ku Klux Klan nådde en toppnivå medlemsmässigt under 1920-talet, och att immigrationen kraftigt minskade efter ett kongressbeslut 1924.
Så sent som 1949 röstade senatens ledande republikan Robert Taft emot bildandet av NATO eftersom det förband USA att ingripa militärt om ett allierat land angreps. Taft var också emot Marshallhjälpen, som han fruktade skulle medföra höjda inhemska skatter. Isolationismen förenades med en uttalad protektionism, en hållning som republikanerna hade haft ända sedan 1800-talet. Det var först under det kalla kriget på 1950-talet, då kampen mot Sovjetkommunismen stod högst på dagordningen, som GOP svängde och blev ett tydligt frihandelsparti. Det har Trump nu i grunden ändrat, utan nämnvärt motstånd från de timida partivännerna i kongressen. Läs artikel