Nationalismen är en produkt av det liberala tänkandet. Den var riktad mot det dynastiska härskandet som ledde till oavlåtligs krig mellan koalitioner av furstar och suveräner. Efter urladdningarna under Napoleonkrigen, som var en serie imperialistiska erövringskrig, inträdde ett tillstånd av relativ fred i Europa under ett hundra år. Det är en period som har kallats nationernas århundrade, eftersom den såg uppkomsten av ett antal nya nationalstater i Europa. Flera av Europas stater skaffade sig eller utökade sitt antal av kolonier under samma epok, vilket resulterade i nationella frigörelsesträvanden i tredje världen under följande sekel. Woodrow Wilsons 14 punkter i första världskrigets slutskede var en nationalliberalismens höga visa, visserligen aldrig sjungen till sluttakten.
Nationalism och internationalism behövde inte stå i motsatsförhållande till varandra. Under den nationella eran, fram till 1914, frodades frihandeln – de stora motståndarna till frihandel var imperialister, som kolonialministern Joseph Chamberlain i Storbritannien, som såg kriget som en naturlig maktpolitisk utväg. Den politiska demokratin krävde samtidigt en nationell arena. Den kunde aldrig skapas i lydriken; när den växte fram där sprängdes onaturliga statsbildningar, som unionen mellan Norge och Sverige 1905. I det moderna Norge har nationalismen alltid varit en demokratisk kraft och en angelägenhet för liberaler. Det nationsmedvetna Norge har aldrig hotat någon (utom i vintersporterna), och när dess regering ger efter för permanent stationering av utländsk trupp på norsk mark hörs protester, ljudligare än de som höjdes mot det så kallade värdlandsavtalet i Sverige.
Den nationella komponenten i frigörelsen från sovjetväldet var omisskännlig och ingick för en tid en förening med politisk, ekonomisk och social liberalisering av dessa samhällen. Men det skulle visa sig vara en bräcklig koalition, konstaterar den bulgariske analytikern Ivan Krastev i en kommentarartikel för Guardian . Liberalerna vände ryggen åt de nationella sentimenten och började predika globaliseringens och den fria rörlighetens välsignelser. Förstod de inte att människor som under halvannan generation hade styrts från Moskva skulle vara mindre benägna att ta order från annat håll? Så blev istället nationalismen i Central- och Östeuropa ett illiberalt projekt, menar Krastev. När den ekonomiska krisen slog till 2008, fick dessa krafter luft under vingarna, och när flyktingkrisen kom blev de segervissa. Man kan väl tillägga att det även i USA kom ett ”liberalt bakslag” med Trump.
Denna klyfta gäckar idag Västalliansen, så snar att suga upp de forna sovjetsamhällena i sin famn. Idag måste Nato försvaras mot sig själv, menar Nato-organet Dagens Nyheter i en huvudledare. För säkerhets skull har tidningen på nyhetsplats placerat Sverige (och Finland) som skuggmedlem i Nato, till skillnad från andra neutrala och alliansfria stater som Irland, Schweiz och Österrike. Men att Sverige skulle ha ett speciellt ansvar för att Nato håller ihop och står insatsberett är orimligt. I denna osäkerhetssituation, som Natos medlemsländer själva bär ansvar för, visar det sig tvärtom hur viktigt det är att behålla sitt nationella oberoende och sin statliga handlingsfrihet.
Man får innerligt hoppas att alliansfrihetens vänner inte blir dragna vid näsan efter höstens val. Finns det inga svenska liberaler som inser den nationella frågans betydelse? (Och finns det en vänster…?)