Natolobbyns monumentala överläge i opinionsbildningen, med flankstöd av inhemsk krigsaktivism, verkar inte ha satt några nämnvärda spår i svenska folkets preferenser inför valet. Trots det höga tonläget i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten rankas rikets försvar och säkerhet inte alls bland de tretton viktigaste frågorna inför höstens allmänna val, enligt en Sifo-undersökning som Svenska Dagbladet har låtit göra. (12/8)
Resultatet av undersökningen kan man i och för sig beklaga. Det svenska militära försvaret, liksom totalförsvaret i sin helhet, befinner sig i ett miserabelt tillstånd, och valet till riksdagen hade varit ett gyllene tillfälle att utkräva ansvar för den uppkomna situationen. Samtidigt förefaller det klart att svensken i gemen inte har lockats av trumpetstötarna om försämrat säkerhetsläge och förstärkt hotbild i vår del av världen.
Inte heller larmsignalerna om ovälkomna cyberintrång i den svenska politiska processen tycks ha imponerat eller förskräckt. All rimlighet talar för att sådana intrång förbereds och pågår, i form av manipulationer, fabrikationer, defamationer, infiltrationer. Demokratiska system är inte immuna mot den sortens främmande inblandning, men regeringar i demokratiska stater har inte alltid dragit sig för att själva använda liknande verktyg för att störa eller åvägabringa förändringar.
Troligtvis går det inte att skydda en befolkning helt och hållet från utifrån kommande aktiviteter (det förekommer ju att representanter för främmande makt inbjuds att uttala sig om det ena och det andra i vårt samhälle), men vaksamheten kan inte heller få slå över i ständig misstänksamhet mot avvikande röster eller misstänkliggöranden av meningsmotståndare. Is i magen är säkert att rekommendera framför jakt tillsammans med hetsporrar.
Det är gott att det uppskruvade tonläget inte skakar om över hövan. Men den bristande entusiasmen för de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna (som aldrig brukat ligga på topp i någon valrörelse, men oftast har det ju då rått borgfred om försvaret, till skillnad från idag) har troligen att göra med att ett verkligt folkförsvarsalternativ inte har presenterats från någon av de politiska huvudantagonisterna. Yrkesarmén har slagit rot i systemet, trots en försiktig pliktutfyllnad av luckor; dess utfasning står veterligen inte på programmet.
Och att såväl regering som opposition envisas med att vilja sända svenska soldater utomlands i så kallade samarbeten kan inte heller gärna ses som en så kallad vinnarfråga. Handlandet strider mot svensk flerhundraårig tradition, som krigsdeltagandet i Afghanistan och Libyen var ett flagrant brott mot. Vår närvaro i dessa operationer har gynnat varken Sveriges sak eller fredens sak, och gissningsvis finns det inom befolkningen en insikt om detta. Den insikten ger utslag.
Nato-frågan har inte bränt till i själva valdebatten, och det är foga troligt att detta kommer att bli ett ”Nato-val”. Det skulle därför vara klart utmanande, om beslut, folkomröstning och lagstiftning i denna sak aktualiserades under kommande fyraårsperiod. Det finns inget mandat för någonting sådant. Det finns ingen majoritet för det. Det finns bara ett larm från ytterkanterna plus ett oupphörligt medialt brus.