Efter första världskriget återuppstod Polen som självständig stat på Europas karta. Den hade tydliga stormaktsambitioner. De två makter, Ryssland och Tyskland (Preussen), som hållit landet i fängsel under 150 år , var starkt försvagade. Efter ett interventionskrig mot den ryska rådsrepubliken säkrade landet sin östgräns och avstod från ytterligare expansion. (Det hade lagt beslag på en del av Litauen, bland annat huvudstaden Vilnius.) Det återuppståndna Polen blev en i raden av bufferstater mot bolsjevismen som världskrigets segrarmakter upprättade. Det liberala Weimartyskland och det kommunistiska Sovjetryssland gjorde ett motdrag och ingick 1922 ett fördrag om ömsesidig nytta, inte minst på det militär- och industripolitiska området. Utrikesminister Walther Rathenau, den som undertecknat Rapallo-pakten för tysk räkning, mördades några veckor senare, i juni 1922, på öppen gata i Berlin.
Det var en tid av oro och osäkerhet. Nationernas Förbund, en väsentlig fredsfaktor, led av svagheten att vara en skapelse av krigets segerherrar. Det isolerade Ryssland tilläts inte vara med. Men Europas stater behövde ändå reglera sina mellanhavanden, på bilateral eller multilateral basis. Rapallo var en utmaning mot tidens säkerhetsordning – den förlorade sin grundval när Hitler och nazisterna kom till makten i Tyskland. Dessa betraktade Sovjetunionen som sin huvudmotståndare. 1934 slöt Polen och Nazityskland en nonaggressionspakt med den tydliga udden riktad mot Moskva. Men när spänningarna på kontinenten nått en sådan nivå att kriget syntes oundvikligt, skedde omgrupperingar. Berlin gjorde anspråk på polskt territorium, den så kallade polska korridoren, för att förbinda Ostpreussen med det övriga tyska riket. Polska regeringen vägrade. Den sökte och fick försäkringar om stöd från stormakterna England och Frankrike i händelse av ett tyskt anfall. När detta kom – sedan Hitler å sin sida försäkrat sig om lugn på sin östfront, genom den famösa Molotov-Ribbentrop-pakten – förklarade de båda västmakterna Tyskland krig, men till Polens hjälp kom de ej. De nöjde sig, under gott och väl ett halvårs tid, med lågintensiva nålstick, ”the Phoney War”, på västfronten.
Polen gick med andra ord förlorat. Säkerhetsgarantierna har varit ingenting värda. De stolta polackerna utlämnades åt mäktigare krafter, och Tyskland förberedde sig på att bli Europas suverän. När England och Frankrike hade besegrats, skulle Hitler tåga Moskva.
Sådan var planen, sådan är stormaktslogiken. Det gäller för små och mellanstora länder att lära sig att leva med denna logik – eller att gå under. Föga tyder på att den har upphört att gälla idag. De stora spelar sitt spel, under ständigt skiftande villkor. Deras drag är sällan att lita på, deras sympatier och antipatier kan snabbt förskjutas. Nya aktörer träder till, andra får träda tillbaka. Misstron måste vara småstatens grundhållning. Samtidigt kan den lilla staten inte isolera sig, den måste uppehålla goda relationer åt alla håll. Det måste kunna leva granne också med ondskan, för att apostrofera en boktitel av historikern Klas Åmark. Ofta nog är det fråga om en ondska i pluralis. Under andra världskriget hade ett land som Sverige att räkna med fientliga anfall från olika håll. Det är inte säkert att någotdera hade varit av det godartade slaget, också om det kommit från dem vars krigsmål och samhällssystem vi gillade. Nu manövrerade krigsårens ledande svenska politiker så att inget blev aktuellt. Detta lyckades tack vare kloka eftergifter, men utan några återförsäkringar.
Inget krig är det andra likt. Men när det gäller kampen för att undvika krig finns det lärdomar att dra. Sveriges neutrala hållning, grundlagd långt tidigare och manifesterad under första världskriget, var lyckosam 1939–1945. För vissa andra neutrala stater gick det sämre: de angreps, ockuperades, blev föremål för främmande herravälde. Vårt grannland Finland vägrade några som helst kompromisser med sin närmaste stormakt – och fick kriget. Det var ett rättfärdigt finskt försvarskrig, som utkämpades i flera etapper. Det säkrade landets frihet när striderna var över. Det är väldigt litet som talar för att det landet skulle behöva uppleva något liknande inom en överblickbar framtid. Vad efterkrigstidens Finland har levt högt på är inte säkerhetsgarantier utan en politik av förtroende som inte har uteslutit vissa förödmjukelser. Men vilket hade alternativet varit? Finlands säkerhetsläge är ingenting som oroar det finska folket och finska politiker av någon halt.
Skulle nu dessa två länder – Finland och Sverige – plötsligt överge denna den ”gyllene medelvägens” linje, som örlogskaptenen Niklas Wiklund nyss gjorde sig lustig över i en kolumn (Svenska Dagbladet 2/10)? Borde de själva välja att bli frontstater i en stormaktskonfrontation? Detta är, krasst uttryckt, vad ett Nato-medlemskap i vår tid skulle innebära. Har inte Finland känt tillräckligt av den positionen i det förflutna? Ett gott grannskap mellan de bägge länderna borde utesluta att Sverige genom Nato-kortet tvingade Finland att överge sin alliansfrihet som också är en grundval för nationell frihet. Helsingfors har ingen anledning att reta upp Moskva utan tvärtom all anledning att odla de ömsesidiga relationerna. Ett finskt folk i vapen är den främsta säkerhetsgaranti som sökas kan, och detta har grannfolket förstått. Det förefaller som om också den nuvarande svenska försvarsministern har en djup förståelse för detta. Hans mandat är inte enkelt, för med en ensidigt utropad ”solidaritetsdeklaration” och andra internationella ”förpliktelser” från svensk sida måste han navigera klokt så att Sveriges ställning inte blir mer utsatt än den behöver vara. Med svensk politisk klåfingrighet har vi krigat utomlands och försummat fosterlandsförsvaret. Det är det nu Peter Hultqvists stora uppgift att göra någonting åt.
När detta skrivs har Vladimir Putin just varit i New York; han har skakat hand och skålat med Barak Obama. Blir detta början på en ny avspänning mellan de stora? Den realiseras i så fall genom ökat militärt dödande i Mellanöstern, utan stöd i internationell lag. Där är det inte lätt att skilja mellan godhet och ondska. Vad man kan säga är att makterna har försuttit många tillfällen och ibland gjort svåra ting värre. Var det inte också så under det jugoslaviska dramat, de långvariga balkanska inbördes- och utbrytningskrigen? Stormaktsintressen slår överallt igenom. Natos bombningar över Serbien våren 1999 var klart folkrättsstridiga. Också detta måste man leva med, när protesterna väl har levererats. Revanschism är aldrig till fördel för freden i världen. Den som bryter mot lag får gå ärelös. Inte så få brottsliga storpampar manövrerar på dagens geopolitiska världskarta. Garantier mot dem kan man aldrig få.