Medlemsländerna i Nato är suveräna att själva besluta om sitt försvar men står under stark press från Nato och USA att forma det enligt krav från alliansen.
Nato har begärt att Norge investerar i stridsflygplan för tankning i luften av de nya F-35-planen som håller på att levereras från USA.
För Norge skulle det innebära en kostnad på ytterligare 4,4 miljarder norska kronor. Med underhåll över livslängden, bygge av hangarer med mera kommer beloppet att bli än högre. Det skall läggas på den enorma utgiften för själva F-35-planen.
Norska officersförbundet vill att stationeringen av tankningsplanen skall förläggas till Ørland, medan USA har pekat på Rygge som man vill göra till en permanent stridsflygbas. F-35 är till för Norges försvar, men Nato har också kravet att flygplanen skall användas för operationer i hela havsområdet och andra operationer i norr.
En talesperson från norska försvarsdepartementet säger att Nato har som mål att få fram militär förmåga för alliansen som helhet och att kravet på tankningsflyg skall ses mot bakgrund av det.
Natos förmågeplan tas fram i en fyrårig cykel (NATO Defence Planning Process), där prioriteringar och förmågor anges och där vikten läggs på alliansens behov, vilket förutsätter att medlemsländerna samordnar sig.
I de överordnade målen anges som nummer två (efter målet att upprätthålla avskräckning med kärnvapen och missiler) att länderna skall kunna underhålla styrkor för större gemensamma militäroperationer för såväl kollektivt självförsvar som för krishantering ”at strategic distance”.
Samtidigt som man erkänner att medlemsländerna har rätt att själva bestämma sitt nationella försvar – ”National capability development is a sovereign responsibility” – gör Nato reservationen att det skall vara i överensstämmelse med alliansens förmågeplan.
Planen för Natos förmågor beslutas av länderna i enhällighet, men i verkligheten kan det vara svårt för en medlem – särskilt ett mindre land – att stå emot krav från USA, även om man anser att det inte skulle ligga i det egna nationella intresset. Formellt bör dock en medlemsstat kunna luta sig mot skrivningen i planen att genomförandet skall ske där det för länderna är lämpligt (appropriate).
Bakom kraven på samordning ligger främst Natos behov att kunna agera med sammansatta styrkor i olika operationer men också starka kommersiella intressen. För USA har det varit viktigt att på bred front få medlemsstater att teckna sig för Patriotsystemet för medelräckviddigt luftförsvar och F-35 som stridsflyg.
För våra grannländer har det medfört nära nog dränering av försvarsbudgetarna, där Norge har att se fram emot 260 miljarder norska kronor i livslängdskostnad för sina F-35 plan och Danmark 16–35 miljarder danska kronor för sina 27 plan. (Olika uppgifter finns om livslängdskostnaden.)
I bägge länderna har detta lett till en intensiv debatt om försvarets inriktning, där kritiker menat att det egna markstyrkorna har måst dras ned till förmån för de dyra vapensystemen.
Även om trycket är starkt från USA och Nato på likriktning av de nationella försvaren för att passa in i alliansens krav på styrkor för operationer utanför det egna territoriet, går enskilda länder delvis sin egen väg. Trots kritik från Nato har Estland kvar sin allmänna värnplikt och Litauen har tagit steget att införa värnplikt.
Även det svenska försvaret har steg för steg Nato-anpassats. Det gäller det ständigt framförda kravet på interoperabilitet med Nato, inköp av Patriot med mera.
Sveriges försvar har under lång tid rustats ned vad gäller de egna markstyrkorna till förmån för tröskelförsvar och beredskap att delta i internationella operationer, det vill säga insatsförsvar.
På ett mer allmänt plan har försvaret formats efter Natos riktlinjer, trots att vi inte är bundna av ett medlemskap i alliansen. Generalmajor Bengt Lönnbom och överste 1 gr. Jan Wickbom har sammanfattat den här utvecklingen:
”De insatsförband vi håller på att ta fram utformas för offensiv krigföring. Det valet har vi egentligen inte gjort själva. Det är i stället bestämt utgående från kravet att de smidigt ska kunna inordnas i internationella förband som tillämpar Nato:s offensiva principer, medel och metoder.” (Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift 1:2010)
Sverige behöver inte hamna i samma prekära läge som Norge, där försvaret av markterritoriet sätts på undantag. Vi är inte medlemmar i Nato, och försvaret bestäms av oss.
Det är ett framsteg att fler röster nu höjs för ett starkare svenskt territoriellt försvar och för att värnplikten åter skall bli allmän.