Intresset för Charles de Gaulle, fransk regeringschef 1944–1946 samt president 1959–1969, verkar aldrig avta. Det noteras hur han på 1930-talet kritiserade den franska armén för att leva i ett 1920-talets ”military melancholy”. Och i boken Vers l’arme’e de me’tier förespråkade han skapandet av en professionell armé på 100 000 man tillsammans med värnpliktiga soldater.
Hans budskap var vidare nödvändigheten av en mekanisering av försvaret med stridsvagnar och flygstridskrafter. Boken översattes snabbt till tyska, ryska och engelska (The Army of the Future). I Julian Jacksons De Gaulle (Harvard University Press 2018) påpekas med brittisk ironi: ”France disregarded it! Germany worked on it.” (s. 74) Mest fokus läggs ofta på hur de Gaulle som brigadgeneral från London ledde de fria franska trupperna under andra världskriget efter Frankrikes fall. Här ska vi något titta på de Gaulles relation till Nato, med hjälp av nämnde Julian Jackson samt även Aidan Crawley, De Gaulle (Sharpe Books 2018, Kindle edition).
Nato bildades 1949 med Frankrike som en grundarstat. Sjutton år senare, 1966, beslöt de Gaulle att Frankrike skulle lämna Natos militära samarbete för att värna franskt oberoende i världspolitiken.
Vilken var bakgrunden till de Gaulles schackdrag 1966?
Avstamp kan tas i förslaget till ett fördrag om en västeuropeisk försvarsunion, the European Defence Community (EDC), från maj 1952. Tanken var att bilda ett paneuropeiskt försvar inkluderande Beneluxländerna, Frankrike, Italien och Västtyskland. Men förslaget föll, då det franska parlamentet vägrade att ratificera fördraget. de Gaulle var motståndare till EDC, med den franske diplomaten och anglofilen Jean Monnet som upphovsman. En europeisk armé sponsrad av USA, med support från sidan av Storbritannien, ”was anathema to de Gaulle” (Jackson, s. 429).
I januari 1958 godkände Frankrike det så kallade Romfördraget, som ligger till grund för vad som i dag heter EU. de Gaulle avskydde tanken på att Frankrike härigenom skulle överlämna viss nationell suveränitet. Och med samma synsätt motsatte han sig Natos struktur. Han beslöt sig för att försöka ändra regelverken.
Hans första måltavla var Nato. I september samma år skrev han till USA:s president Dwight D. Eisenhower och den brittiske premiärministern Harold Macmillan. Brevet gjordes inte offentligt, men vi vet att de Gaulle föreslog ett brittiskt-franskt-amerikanskt direktorat för Nato, vilket skulle ha beslutandemakt över ”hela den fria världens” politik och militära strategi, inkluderande användningen av kärnvapen. Vad gällde tekniska hemligheter och resurser måste dessa delas mellan parterna, och Frankrike skulle stå på jämställd fot med USA och Storbritannien vad gällde kommandostrukturen. Hans slutade brevet med att varna för att Frankrike skulle lämna organisationen om hans krav inte uppfylldes. Ingen av de Gaulles medarbetare delade generalens åsikter i brevet, enligt Jackson (s 497).
Det hör till saken att Nato hade vägrat Frankrike stöd i försöken att bibehålla suveränitet över Algeriet, vilket gjorde det lättare för de Gaulle att dra tillbaka de trupper han behövde från Natos kommando. När amerikanerna och britterna hade full kontroll över sina styrkor, varför skulle inte Frankrike ha rätt till samma styrning? 90 procent av den franska armén fanns redan i Nordafrika, och de Gaulle återtog nu herraväldet över den franska Medelhavsflottan och flera stridsskvadroner (fr: ”escradon”).
I juni 1959 gick de Gaulle längre, då han vägrade amerikanerna att lagra kärnvapen på fransk mark: allt sådant måste stå under fransk kontroll, varvid USA omedelbart överförde sin “Tactical Air Force” till Storbritannien.
De nästkommande två åren agerade de Gaulle mer försiktigt. Ryssland pressade på för ett erkännande av Östtyskland och hotade att med att överlämna kontrollen över Östberlin till Walter Ulbricht. Nikita Chusjtjov önskade ett formellt fredsfördrag. Och Frankrike hade just inlett sina kärnvapentester i Saharaöknen. I det läget insåg de Gaulle vikten av amerikansk närvaro, vilket gavs offentlighet. Och han medgav att de franska stridsskvadronerna vid den fransk-tyska gränsen ingick i Nato-kommandot.
Samtidigt uttryckte de Gaulles att “försvaret av Frankrike måste vara franskt [och] om ett land som Frankrike måste kriga måste det vara hennes krig […]. Frankrike måste vara berett att försvara sig självt på sitt eget sätt” (Crawley, position 86639 enligt Kindle-systemet, min övers.). Samtidigt dödförklarade han den så kallade integrationen. Om Frankrike ville vara oberoende, måste ”hon” vara neutral. Vem kunde vara säker på att USA kom till Europas försvar, undrade de Gaulle.
Att lämna Natos militära samarbete var det första steget i de Gaulles “grand design”. Även om han tidigare hade varit motståndare till Romfördraget, insåg han runt 1958 att det möjligen kunde vara ett instrument för hans plan.
de Gaulle hade sedan 1943 varit motståndare till varje idé om överstatlighet, vilket var själva essensen i Romfördraget. Och genom införandet av ett Europaparlament ansåg han att Frankrike skulle mista sin identitet. Staten var det enda organ som hade “ the right to order and the authority to act”. I stället skulle Frankrike vara den moraliska ledaren i en konfederation. Ett europeiskt Europa kunde endast konstrueras genom ett närmande mellan Frankrike och Tyskland. För Tysklands förbundskansler Konrad Adenauer presenterade han ett utkast till en konfederation. I januari 1963 bad de Gaulle om en tysk garanti för franskt ledarskap. Storbritannien skulle inte ha någon roll att spela. Men han hade missbedömt situationen. Hans ”grand design” föll i bitar. Arkitekterna bakom Romfördraget, fransmännen Robert Schuman, tidigare utrikesminister, och nämnde Monnet gick segrande ur striden.
När så Sovjetunionen tog bort sina kärnvapen från Kuba, blev de Gaulle övertygad om att Chrusjtjov aldrig skulle riskera ett kärnvapenkrig i Europa. Och när USA:s interkontinentala ballistiska missiler kunde nå Sovjet direkt från USA, hade de fundamentala grunderna för ett Nato-samarbete ändrats. Några amerikanska trupper behövdes därför inte i Europa. de Gaulle var därtill upprörd över att president John F. Kennedy hade hotat Chrusjtjov med en kärnvapenattack mot Kuba, utan att först konsultera övriga Nato-medlemmar. Och de Gaulle såg risken att USA skulle dra in övriga Nato-medlemmar ”at America’s heels” i ett kärnvapenkrig någonstans i världen. Han var inte ensam om detta synsätt. Till exempel Duncan Sandys, brittisk försvarsminister, tvivlade på amerikanernas villighet att riskera ett kärnvapenkrig i Europa, när han försvarade Storbritanniens eget innehav av kärnvapen. I samband med att Frankrike bojkottade den så kallade gemensamma marknaden enligt Romfördraget, inledde Frankrike ett militärt och ekonomiskt samarbete med Sovjetunionen och Kina. 1965 hyllades de Gaulle i Sovjetunionen för sin ”realism” efter att ha sagt att ett tyskt återförenande kunde endast ske i ett Europa som sträckte sig från Atlanten till Uralbergen. Sommaren därpå tillbringade de Gaulle elva dagar i Sovjetunionen, citerandes Aleksandr Pusjkin på ryska. Till Macmillan hade de Gaulle uppgivit: ”’[O]ld Russia will bury the current regime’ and the Soviet expansionism had more to do with the tradition of the tsars than with Communism” (Jackson, s. 495).
Frankrike lämnade Nato därför att de Gaulle önskade tid för att bygga upp sitt eget försvar. Tidpunkten var väl vald. Algerietkriget var över. Och när de första Mirage IV-planen kom i drift, förklarade de Gaulle att han var den ende befälhavaren över franska kärnvapen. 1965 drog han bort den franska Atlantflottan från Nato. Och året därpå uppgav han att Frankrike drog sig tillbaka från organisationen, för att 1967 tillse att denna lämnade fransk mark. Vad som återstod var ett gemensamt “Early-Warning radarsystem”. Franska trupper i Tyskland stod inte längre under Nato-befäl (Jackson, s. 671). Natos högkvarter flyttades från Paris till Bryssel. I december 1967 uppgav de Gaulle dock att Frankrike fortfarande var en medlem av alliansen, vilken skulle bestå så länge det var nödvändigt. Bland andra flyggeneralen Pierre-Marie Gallois uppgav att alla allianser är döda i denna kärnvapentid. Samma år höll de Gaulle ett tal där han varnade för att alla medlemmar i Nato var potentiella fiender till Frankrike. I början av 1968 stod Frankrike fritt från politiska och militära förvecklingar inom Nato och var även neutralt i den pågående ideologiska kamp som splittrade ”the nuclear world”. de Gaulle åtnjöt ökad prestige och ökat inflytande världen över, vilket hans kritik av USA:s krig i Vietnam bidrog till. Samtidigt motsatte han sig att FN blandade sig i interna angelägenheter i länder som Kongo, Rhodesia och Algeriet. Den enda fredsbevarande insats som de Gaulle stödde var den i Gazaremsan.
de Gaulle förstod att endast en konstant maktbalans kunde hindra från världens slutliga undergång. När Sovjetunionen och USA inbjöd honom att underteckna ett fördrag om förbud mot ytterligare kärnvapen, vägrade han att skriva under.
År 2009 beslöt president Nicolas Sarkozy att Frankrike skulle återvända som fullvärdig medlem i Nato, efter det att han och USA:s president George W. Bush fått en politisk samsyn, till skillnad från Frankrikes tidigare president, Jacques Chirac, som motsatte sig USA:s krig i Irak. Men, påpekade Sarkozy: ”Paris kommer att fortsätta stå utanför Natos kärnvapenkoordinering. [Sarkozy] kommer att ensam ha sitt finger på knappen till franska kärnvapen framgent.” (Washington Post 12/3 2009, min övers.)
De två anmälda böckerna är högintressanta.