Utrikesminister Margot Wallström svarade den 21 februari i riksdagen på en fråga från Hans Wallmark om regeringens inställning till European Intervention Initiative (EII):
”EII är ett viktigt initiativ som kan bidra till att stärka det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet i Europa. Syftet är ytterst att utveckla en gemensam strategisk kultur mellan de deltagande länderna och därmed den europeiska förmågan att agera i krishanteringsinsatser under ledning av den Europeiska Unionen, Nato, Förenta Nationerna eller i ad hoc-format.”
Förslaget om EII kom från Frankrikes president Emmanuel Macron i september 2017 och har tio länder (Frankrike, Storbritannien, Spanien, Portugal, Holland, Belgien, Estland, Finland och Tyskland) som utgör en koalition av ”villiga” vilka har undertecknat en avsiktsförklaring om deltagande och säger sig vara beredda att kunna ställa upp i gemensamma operationer för att ingripa vid konflikter ”nära Europas gränser” utan hjälp av USA eller Nato.
Tyskland är med men har förespråkar främst ett EU-gemensamt försvar. Det har betytt att EII kommer att ledas av de två i särklass största militärmakterna i Europa, Frankrike och Storbritannien.
En talesperson för Storbritannien har förklarat syftet:
”Det handlar om att få länderna att förbereda sig för att till exempel skicka en styrka till Afrika. Det handlar dock främst om att enas kring doktriner, policy och strategiskt tänkande.” (The Telegraph 25/62018)
Det överordnade syftet på lite längre sikt, tio år, är att skapa en gemensam interventionsstyrka, en gemensam försvarsbudget samt en gemensam doktrin för militära operationer.
Bakgrunden till EII är det växande tvivlet hos flera EU-länder att USA och Nato är beredda att förvara dem. Dessutom finns säkerligen en strävan hos i första hand Frankrike att få med sig andra stater för möjliga interventioner i dess intressezoner i Afrika och Mellanöstern.
Finlands president Sauli Niinistö förklarade under ett besök i Paris i somras att man såg det som strategiskt viktigt att Europa står enat och att Finland vill vara med i byggandet av ett säkert Europa vars röst kan bli hörd. (Yle Uutiset 30/82018)
I sitt svar till riksdagen förklarade utrikesministern vidare:
”EII syftar till att stärka den europeiska förmågan att agera i hela spektret av fredsfrämjande insatser. Avsikten är att EII ska komplettera och vara ömsesidigt förstärkande med redan existerande samarbetsformat.”
Om Sveriges hållning till EII sade hon:
”Sverige har en pågående nära och konstruktiv dialog med Frankrike om initiativet. Beslut om tidtabellen för en möjlig utvidgning av EII fattas inte av Sverige, utan gemensamt av Frankrike och övriga länder som deltar i samarbetet. Regeringen avser hålla riksdagen informerad om den fortsatta behandlingen av frågan.”
Regeringen har således valt att inte ta ställning till deltagande, även om utrikesministern nu uttrycker sig i positiva ordalag om interventionsinitiativet.
Det är klokt att Sverige inte gjort någon avsiktsförklaring att gå med. Ingen kan säga hur EII kan komma att operera i en krissituation.
Sverige behöver inte som alliansfritt land inlemma sig i en ”gemensam strategisk kultur”, där det blir stormakterna Frankrike och Storbritannien som anger innehållet.
Talet om att verka i Afrika, nära Europas gränser och ad hoc-insatser utan FN-mandat är inte lugnande.
Då Margot Wallström säger att det kan röra sig om ”fredsfrämjande” insatser, ger det inte någon avgränsning mot att dras med i stormaktsinterventioner. Uttrycket omfattar allt från fredsbevarande FN-insatser till regelrätta krigsoperationer, vilket kriget i Afghanistan visat.
EII har sagts vara ”ultrapragmatiskt” vilket kan vara detsamma som att de ledande stormakterna i initiativet har fria händer. Sveriges säkerhetspolitik måste baseras på alliansfrihet och deltagande endast i operationer med FN-mandat. Då är inte deltagande i EII något alternativ för oss.