Jag tycker mycket om att läsa ur en medhavd bok när jag reser med tåg, buss eller tunnelbana. Man får sitta för sig själv, och numera är det inte särskilt mycket störande prat i mobiler runt om en: människor sms:ar och navigerar med sina plattor istället. Men förra veckan skedde någonting som rubbade mina cirklar, detta mönster.
Vid två tillfällen blev jag tilltalad av män – den ena i 24-årsåldern, den andra i min egen ålder – som ville veta vad det var jag satt och läste. Jag hade en bok utgiven 1821, inbunden av Gustr. Gustrin i Falköping och utgallrad från Falbygdens museum, i min hand. Inköpt på Antikvariat Röda rummet, Dragarbrunnsgatan i Uppsala, förrförra lördagen. Något maskangripen.
”Det är sällan man ser någon som läser en bok på den här linjen”, sa 24-åringen, just som vi hade lämnat Kista för Kungsträdgården. Med 67-åringen for jag i motsatt riktning; vi talade engelska med varann, han hade läst ekonomi i Uppsala. Herrarna trodde kanske att det var en Bibel jag läste i. Boken hade ett format och en skinnpärm som möjligen kunde tyda på det. Men så var det ju inte. Bokens titel: Rysska [sic] gunstlingar.
Jag berättade för dem att den handlar om favoriter och karriärister vid det ryska hovet under 1700-talet. Föga om bokens upphov hade jag hunnit inhämta, annat än att det rörde sig om en anonym översättning från ett tyskt original, tillkommet mitt under Napoleonkrigen. Jag citerade några rader här och var, och de blev båda begeistrade.
På sidorna finns verkligen en överflödande rikedom på detaljer – om de är historiskt korrekta är svårt att veta. Texten har tvivelsutan karaktär av skvallerkrönika (med metoo-liknande anklagelseakter) och udden riktad mot det despotiska styressättet. Det var en tid full av komplotter, intriger och kupper, revolutioner och deportationer, men också av osannolika framgångssagor – boken innehåller ett typgalleri av den tidens uppkomlingar, av vilka en del blev riktiga oligarker.
En av tsar Peter den stores närmast förtrogna var furst Aleksandr Mensjikov, en bondson som startat sin bana som bagarlärling och som ung sålde piroger i huvudstaden Sankt Petersburg. Bakverken bar han i ett fat på huvudet och väckte därigenom uppmärksamhet även hos fint folk. Författaren (eller översättaren?) kan inte avhålla sig från en förklarande fotnot: ”Pirogg”, skriver han med tidens fria stavning, ”är en usel bakelse, som fylles med hackad fisk och ätes med klinolja. Denna äckliga föda är blott bestämd för den lägre folkklassen. På de förnämas bord, behörigt tillredd, är den åter en läckerhet.” Mina medresenärer skrattade gott när jag berättade om Mensjikovs uppgång och fall, som gick i berg- och dalbana. Han hade varit en av fältherrarna vid Poltava 1709 och överöstes med förmåner, egendomar, titlar och utmärkelser som ingen annan samtida. Författaren kommenterar: ”De hufvuddrag i Menzikows charakter, som utgjorde hans fel, voro egoism, låg egennytta, fåfänga, omåttlig stolthet, herrsklystnad, oförsonlighet och grymhet. Dessa fel och laster, som en del urartade till passioner, bestormade honom oupphörligt och försatte honom i ett beständigt stridstillstånd med en myckenhet menniskor, i synnerhet med rikets förnäma.”
Mensjikov tog sig också en frilla i det nyligen från Sverige erövrade Livland, men denna var han efter en tid tvungen att lämna över till sin härskare. Hon hade varit trolovad med en svensk underofficer, som återvände från kriget i öst men utan trolovad på plats, och blev småningom rysk kejsarinna. Peter misskände från början livländarna, förklaras i en annan not: ”I synnerhet år 1708, men äfven flera år förut, lät Peter I föra en myckenhet af Lieflands invånare till Ryssland, emedan han inte trodde dem om godt. Men, så snart han ansåg sig i säker besittning af landet, lät han dem alla återkomma, i synnerhet åren 1714 och 1718.” Då närmade sig slutstriden mot Sverige. Men som Kari Tarkiainen nyligen visade i en understreckare (”När terrorn slog till mot Stockholms skärgård”. Svenska Dagbladet 14/3), blev de ryska hämndaktionerna längs den västra Östersjökusten dock oändligt mycket mildare än den ryska maktens framfart i den finska, ockuperade riksdelen.
Så långt hann jag inte i min berättelse, innan karlarna måste stiga av vagnen, båda vid Fridhemsplan. Nu hoppas jag bara på en tredje passagerare som frågar vad det är jag sitter och läser …