Finland, Sverige och USA övar under en vecka ubåtsjakt i Stockholms södra skärgård.
– Det är en återkommande nationell övning där vi övar på försvaret av vårt territorium, säger Rebecca Landberg, kapten och kommunikationschef vid Försvarsmakten. (Aftonbladet 30/3).
Inte mycket är känt om övningen annat än vad TT tagit del av och som Aftonbladet återgett: ”Övningen pågår mellan 4 och 10 april och går ut på att öva på moment som anfall till exempel. Örlogsfartyg, en svensk ubåt, helikoptrar och ett amerikanskt ubåtsjaktplan finns bland deltagarna.”
Övning i ubåtsjakt med deltagare från andra länder har genomförts tidigare. Förra året informerade Försvarsmakten om ubåtsjakt, även denna gång med deltagande från USA, och då ingick också Frankrike. Som nu gällde det södra skärgården men också i Gotska sjön.
”Deltagandet utgörs av flera tillfälligt sammansatta förband som även innefattar internationella enheter vilka har bjudits in för att öva inom ramen för värdlandsavtalet”, meddelade Försvarsmakten.
Det är oklart varför Sverige inte kan genomföra sådana här övningar på egen hand. Försvarsmakten uppger att man redan förra året kunde återinföra det passiva sensorsystemet ombord på spaningsbåtarna och den sjöoperativa helikoptern 14F som är försedd med doppsonar (sonar 234).
Under nästan hela efterkrigstiden har ubåtskränkningar av svenskt territorialvatten och svenskt inre vatten framstått som ett av de främsta hoten mot vår territoriella suveränitet.
Förutom strandningen av den ryska ubåten U 137 år 1981 i Karlskronas skärgård har det inte gått att tydligt påvisa vilken den kränkande makten varit. Ubåtsutredningen i början av 1980-talet pekade ut Sovjetunionen, men senare utredningar har satt frågetecken kring den slutsatsen. Andra främst, enskilda forskare och debattörer, har istället pekat på att det kan ha varit Nato-ubåtar.
För Sveriges del är det avgörande att hävda territoriet med vapenmakt oavsett den kränkande maktens nationalitet.
När Försvarsmakten nu inbjuder USA och andra Nato-stater att delta i övningar för ubåtsjakt är det att riskera våra möjligheter att i framtiden värna territoriet.
Vi vet inte vilka stater som kränker vårt territorium med främmande ubåtar eller vilka som i framtiden kan komma att kränka vårt territorium. Risken är uppenbar att om en stormakt försöker penetrera våra vatten så kommer den rivaliserande stormakten att försöka kontra med egna ubåtar på vårt territorium. Svensk skärgård kan i en framtida konflikt bli en tummelplats för stormakter.
Våra skärgårdar är särskilt sårbara för ubåtskränkningar. Det bräckta vattnet med skikt av olika täthet, tillika med djuphålor och andra speciella bottentopografier gör ubåtsjakt mycket svårt.
Man kan säkert anta att svenska marinen under åren byggt upp viktiga kunskaper om hur ubåtsjakt skall bedrivas, även om försvaret ännu inte återuppbyggt kapaciteten att jaga ubåtar.
Känslig information om minlinjer och avlyssningsapparatur är något som under alla förhållanden inte får meddelas främmande stater.
Nu är USA:s marin inbjuden att delta i ubåtsjaktövningar just i södra skärgården som under alla år varit mest utsatt för kränkningar och som är den viktiga inkörsporten till Stockholm.
Det kan inte vara i vårt intresse som alliansfritt land att släppa en stormakt in i vårt mest känsliga territorialvatten och visa upp vilken kapacitet vi har (och inte har) i marinen och var möjligheter och begränsningar finns för en kränkande makt som använder ubåtar mot oss eller vill använda våra vatten för att med ubåtar positionera sig i dueller med andra stormakter.