Det var blivit rätt tyst om Nato i den svenska säkerhetspolitiska debatten. Det är ingen vinnarfråga. Frågan om Nato-medlemskap lyste med sin frånvaro i den senaste valrörelsen, och den står inte heller högt på dagordningen i den pågående finska. Det största pro-Nato-partiet i Sverige har valt att prioritera klimatet och andra frågor istället. Svenskt Nato-medlemskap skulle öka osäkerheten och otryggheten kring Sveriges gränser, särskilt österut. De baltiska länderna utgör inget skydd.
Samtidigt passar Nato på att fylla 70 år. Den sägs av sina mest glödande uppbackare ha varit världshistoriens mest framgångsrika militärallians. Dess generalsekreterare, som en gång ville driva sitt fosterland ut ur alliansen, anser att Sverige skulle välkomnas i familjen – men blandar samtidigt bort korten genom att felaktigt påstå att vårt land då får en ”automatisk försvarsgaranti”. Som många kommentatorer noterat inför jubileet, är Atlantpakten från 1949 idag en rätt sårig gemenskap, med interna slitningar och problematiska framtidsutsikter. Också förespråkare har grundad anledning att ligga lågt.
De stater som har valt Nato-beskydd har naturligtvis gjort det i välförstått egenintresse, på gott och ont. Några av dem gick från en pakt till en annan. Det ledande partiet i vårt västra grannland valde Washington framför ett skandinaviskt försvarsförbund, men det fanns för sjuttio år sedan inte bara vänster- utan också borgerliga politiker som misstrodde och motsatte sig en anslutning till Västalliansen. Idag är detta sedan länge inte en stridsfråga i Norge, och det vore gott för det nordiska samförståndet om Nato upphörde att vara en stridsfråga också i Sverige.
Man kan fråga sig om existensen av Nato har varit fredsbefrämjande. Under kalla kriget bidrog terrorbalansen mellan de bägge supermakterna till att Europa inte åter blev huvudskådeplatsen för militära konflikter – krigen utspelade sig i andra delar av världen. Men också Världsorganisationen och FN-stadgan har säkerligen inneburit att respekten för världsfreden har satt sig. Det europeiska enhetsverket har spelat sin roll. En europeisk kollektiv försvarsallians grundad på FN-stadgans principer skulle eventuellt kunna bli ytterligare ett verktyg för fred.
Poängen med Nato var att stadigvarande dra in USA i försvaret av dess europeiska partners. I Förenta staterna var opinionen delad; många elitpersoner såg Nato som ett övergående fenomen. Några formellt bindande utfästelser att inskrida har den amerikanska staten aldrig gjort, och det är en hederlig position. Sådana utfästelser skulle vara av noll och intet värde när saker och ting ställs på sin spets och det nakna egenintresset blir rådande. Formellt såväl som praktiskt ligger det slutliga avgörandet i USA:s händer. Detta har svenska Nato-entusiaster, som lättsinnigt avvecklade det svenska nationella försvaret, antingen inte förstått eller smusslat med.
Nato-utvidgningen sedan kalla krigets slut har knappast lett till någon ökad stabilitet i våra närområden, och kringränningen av Ryssland har varit definitivt spänningsskapande. Nato är idag en allians för krig utan särskilda geografiska begränsningar. Den 70-årsjubilerande organisationen kastar nu blickarna mot Kina. Out-of-aera-prejudikaten är redan etablerade. Detta är tecken på att Nato har avlägsnat sig från den ursprungliga grunden, att vara uteslutande en försvarsallians, faktiskt och även formellt. Man torde kunna våga påståendet att Nato, istället för att vara en trygghetsfaktor, har blivit en osäkerhetsfaktor i fråga om aggression och spänning världen över.
Man får inte glömma att Nato har initierat och medverkat till krig i och utanför Europa i strid mot FN-stadgan och folkrätten. Nato må bestå av demokratier – hur dessa sedan ska definieras – men organisationen står och faller med ett USA som alltid har det militära kommandot och som kräver underordning av övriga. Medlemmarna tenderar att bli vasallstater som har att betyga sin lojalitet och som tvingas eller förmås att underkasta sig USA:s övergripande strategi. Men det finns motkrafter, och alla medlemsstater har inte alltid varit så förtjusta i alla Nato-operationer. Grekland stod utanför Jugoslavienbombningarna, Tyskland och samtliga forna öststater i Nato stod utanför Libyenkriget.
I det lägret vill vi inte hamna. Sverige har redan gjort sitt val. Sveriges fred har bestått längre än Nato.