Vi publicerar här en text av Olov Abrahamsson i NSD 2008.
Artikeln tar upp de idéer om försvaret som överste Jan Wickbom fört fram under en följd av år. Det handlar om att återupprätta ett folkförsvar och den allmänna värnplikten. Jan Wickbom medverkade i antologin Försvaret främst som finns för nedladdning på den här sajten.
Jan Wickbom, Boden, är en norrbottnisk militärlegend. Under elva år
(1974-1985) var han chef för Norrbottens regemente. Överste Wickboms stämma var respekterad inte bara bland beväringarna på kaserngården utan i hela samhällslivet.
I dag känner sig Wickbom, med sina egna ord, ”utfrusen”. Dagens försvarspolitiker är inte intresserade av råd från pensionerade överstar.
Det är trist att höra. Jan Wickbom har enorma kunskaper och erfarenheter av svensk försvars- och säkerhetspolitik under flera decennier. Han är väl värd att lyssna på.
Intellektet är lika skarpt som tidigare. I debattskriften ”Försvara Sverige bättre!” (som Wickbom gav ut tillsammans med generalmajoren Bengt Lönnbom och journalisten Lotta Gröning år 2006) och en lång rad debattartiklar har han utvecklat sin syn på svensk försvarspolitik.
Det är en svidande vidräkning med de senaste 15 årens försvarsbeslut.
Wickbom reagerar starkt mot nedrustningen av territorialförsvaret till förmån för satsningarna på internationella insatsstyrkor.
”Det låter vackert att vi gemensamt ska jaga terrorister och göra militära insatser i främmande land. Men vilken svensk försvarsförmåga erbjuds om vi ska försvara Sverige. Platt intet annat än naiva ord.”, skrev han i en debattartikel i NSD 18 juni.
När han hälsar på mig på NSD konstaterar Wickbom att i stället för en försvarsmakt har Sverige fått en ”krigsmakt ”(insatsförbanden) som är verksamma i oroshärdar runtom i världen (Afghanistan, Tchad och andra områden).
”Det kan innebära faror för Sverige. Småstaten Sverige kan inte engagera sig i konflikter utan att samtidigt stödja någon stormakt. Vi kommer i motsatsställning till någon eller några andra stormakter” säger han.
Wickbom är inte ensam om sina farhågor. I Svenska Dagbladet 3 februari varnar tre namnkunniga försvarsdebattörer (generallöjtnant Carl Björeman, ambassadör Lars Bergqvist och författaren Erik Lagerlöf) för att Sverige bedriver en ”farlig utrikespolitik”.
”Sveriges insatsstyrkor i Natos tjänst kan utläsa terrorangrepp i Sverige, hämndaktioner för åtgärder som varit styrda av Nato/USA”, skriver trion.
Ett annat intressant perspektiv ger författaren Lars Gyllenhaal i sin nya bok ”Ryssland och den svenska nedrustningen” (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2008). I en tankeväckande tabell jämför Gyllenhaal det svenska försvaret med grannlandet Finland.
Sverige hade 2007 en försvarsbudget på 39 miljarder kronor. Bara 10 procent av en årskull män genomgick värnplikten. Totalt kunde landet mobilisera 67 600 soldater (inklusive hemvärnet). Antalet soldater i internationella operationer uppgick till 827 personer.
Finland hade samma år en försvarsbudget på bara 21 miljarder kronor.
Andelen män som gjorde värnplikten var ändå 80 procent. Totalt kunde Finland mobilisera hela 340 000 soldater (märk väl: exlusive hemvärnet).
Samtidigt hade Finland 770 soldater på internationella uppdrag alltså nästan lika många som Sverige!
Det är häpnadsväckande siffror. Finland får alltså ut både omfattande internationella insatser och ett rejält territorialförsvar, trots betydligt mindre försvarsanslag än Sverige.
Man kan förstå att Jan Wickbom och andra är rent ut sagt bedrövade över utvecklingen i Sverige.
”Omriktningen av det svenska försvaret har inte ifrågasatts. En ny parlamentarisk försvarsutredning bör tillsättas för att utvärdera den nya försvarsmakten ”, säger han.
Det är inte för mycket begärt. Eller som Wickbom uttrycker saken: ”Om vi ska kunna visa att Sverige är en fri och obunden nation duger det inte med att vi bara ökar anslagen till en förbandsverksamhet som producerar insatsförband. Vi måste från grunden återskapa en svensk försvarsmakt.