[…] I början av Kalla Kriget begärde ÖB Swedlund att regeringen i avskräckningssyfte skulle anskaffa atombomber. Regeringen nekade och började samtidigt kontinuerligt sänka försvarsbudgeten. Regeringen ansåg att något invasionshot inte förelåg. ÖB inledde då, som någon sorts motåtgärd och för att spara pengar, en besinningslös personalreducering inom armén samtidigt som motorisering och teknologiska åtgärder ökade. Alla förband skulle anfalla (Jfr Eisenhower). Man ville ”Skärpa bettet och kapa svansen”.
Man köpte så mycket teknik att vi inte hade råd att ta den i bruk. Taktisk/Teknisk/Organisatorisk/Ekonomisk Målsättning (TTOEM) låg som en blöt filt, en doktrin, över all taktik och blev lösen för denna gigantiska suboptimering. Arméchefen reagerade och införde ett nytt utbildningssystem, VU 60. Men detta system blev alldeles för krångligt och dyrt. Det avskaffades. /Försvarsmakten omskapades i realiteten till en miniatyrkrigsmakt för offensiv krigföring. Den leddes autokratiskt och kallades säkerhetspolitik./ De sju militärbefälhavarna, som sedan VK 2 hade uppgift att defensivt försvara sina markterritorier, försattes i en svår situation, men löste den efter förmåga. Deras försvar ingav viss respekt tack vare att man betonade att det var de värnpliktiga soldaterna – inte stridsvagnar, fartyg och flygplan – som försvarade territoriet. Vi hade en reell demokrati.
År 1966 – mitt under Kalla Kriget – påbörjades en omorganisering av försvarsmakten från att ha bestått av sju markoperativt anpassade militärområden till att bli fyra säkerhetspolitiskt agerande stormilon. Dessa fyra stora milon hade geografiskt utstakade gränser. Men de avsågs bara vara krigsskådeplatser, slagfält där operationer skulle genomföras. De sades vara trösklar som skulle avskräcka från angrepp. De kan liknas vid rinkar för proffsboxare. Det var teknokratiska kraftmätningar som var intressant, inte det territoriella försvaret. Dessa kraftmätningar arrangerades efter förebilder från Eisenhowers krig i Europa. Kraftmätningarna blev lokala duellstridssituationer där vi alltid var i underläge. Försvarsministern signalerade att det är bättre att förekomma än att förekommas och anfall sades vara det bästa försvar. Vi förde säkerhetspolitik med trösklar, inte försvarspolitik. Dessa kraftmätningar bidrog till uppfattningen att allmän värnplikt inte kan tillämpas för förband som har säkerhetspolitiska uppgifter. […]
När vi nu skall organisera ett totalförsvar bör det göras för den strategi och de operativa förfaranden som faller ut av Jean Baptistes tvåhundraåriga försvarspolitik och som har det politiska målet: ”Sverige skall som alliansfri, demokratisk nation vara en försvarad fredsbevarande zon i norra Europas. Landets försvarsmakt skall vara så stark att den kan bjuda uthålligt motstånd i hela landet”. Läs artikel