Den svenska regeringen avser inte att föreslå att Sverige undertecknar FN-konventionen om kärnvapenförbud, meddelade utrikesminister Margot Wallström på fredagen. Beskedet var väntat. Att det dröjt kan möjligen förvåna. Regeringen har förvisso varit splittrad i frågan – även det största regeringspartiet har varit det – och Wallström själv har av allt att döma förespråkat ett undertecknande och lidit nederlag. Men varför dra ut på pinan?
Wallström skyller nu på att konventionstexten, som Sverige röstade fram i Generalförsamlingen, innehåller alltför många oklarheter. Det förefaller vara ett skenargument. Vilka oklarheterna är klargörs ej. Den rena realpolitiska sanningen är ju att det saknas en riksdagsmajoritet för ett undertecknande, och därför skulle ett regeringsförslag ha varit dödfött. Detta borde ha räckt som motiv för att avstå. Ingen regering i världen skulle ställa kabinettsfråga på en sådan sak.
Men från regeringshåll har även anförts – och Wallström distanserade sig under sin presskonferens på fredagen inte från den ståndpunkten – att Sverige skulle riskera sina försvarspolitiska samarbeten, om regering och riksdag biträdde konventionen. Men för det första har det inte tydliggjorts i några som helst konkreta ordalag på vilket sätt sådana samarbeten (med USA och Västalliansen) skulle äventyras. För det andra kan ju Sverige som stat inte falla undan för påtryckningar från någon kärnvapennation eller något stormaktsblock, utan att förlora sitt anseende. Det är möjligt att det senare nu sker.
Den svenska staten har i detta ärende agerat synnerligen oklokt. Återigen har en del av vår internationella trovärdighet tillspillogivits. Minsta misstanke om att vårt lands regering fattar beslut som inte grundas på självständiga bedömningar måste undanröjas. Detta är en viktig aspekt på alliansfrihet. Och den är långt viktigare är själva den politiska sakfrågan.