I en debattartikel, publicerad på utrikesdepartementets hemsida och införd i en litauisk tidning med anledning av trettioårsjubileet av en händelse som kallas den baltiska vägen, påstår utrikesminister Margot Wallström att ”Sveriges regering [har] inlett en demokratioffensiv. Den innebär att vi ska öka stödet för demokrati världen över. Vi ska främja mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Vi ska stödja journalister, bekämpa korruption och främja jämställdhet och jämlikhet.”
Det sägs inte mera konkret vilka former denna ”demokratioffensiv” ska ta sig, och det klargörs inte heller i utrikesministerns artikel hur vårt lands nationella säkerhet – det som måste vara utrikespolitikens primära uppgift – kommer att tjäna på att vi går in för att ”öka stödet för demokrati världen över”. Det kan lika gärna vara precis tvärtom. Noga beaktat innebär Wallströms uttalande ett återfall – inte det första – i 1628 års politik, när den svenska statsmakten bestämde sig för att gå till offensiv för att säkra och sprida den sanna läran över den dåtida världen. Det beslutet förlängde ett redan långvarigt krig som pågick på den europeiska kontinenten.
Man kan faktiskt argumentera för att Sveriges rike och konung, ”Lejonet från Norden”, den gången representerade ett mera modernt och framstegsvänligt samhällssystem än man återfann på andra ställen i Europa. Den svenska allmogen var representerad i landets riksdag som sammankom tämligen ofta, livegenskap förekom ej, den svenska adeln var förhållandevis beskedlig till storlek och styrka, rudiment till en rättsstat var på plats, den svenska kronans intresse för koloniala äventyr var försumbart. Fursteabsolutism existerade ej. Stora reformer pågick på stadsväsendets, universitetsvärldens, den tidiga industrins områden. I det protestantiska Europa hälsades svenskarna som befriare.
Sveriges ideologiska utrikespolitik skördade den gången stora offer. Svenska riket blev till slut ett av offren, genom sin överambition och sina stormaktsfasoner. De tillgängliga resurserna var snart uttömda. Fiender tornade upp sig och ingick koalitioner. Men det tog omänskligt lång tid att få hybrisen på mattan och avlösas av en välbetänkt småstatsrealism. Denna var inte alla gånger ädel. Men viktigare: den svenska 1800-tals-nationalismen var inte erövrande ehuru inte sällan nostalgisk. Hur börjar Studentsångens andra vers? ”Svea, vår moder, hugstor och skön,/manar till bragd som i fornstora da’r.” Och slutraden: ”Liv och blod för vårt fädernesland! Hurra!” Detta kunde effektueras endast genom att man kastade sig i famnen på en stormakt. Men därpå fanns mycket litet att vinna, och därför skedde detta ej.
Politiskt hade Sverige halkat efter, åtminstone i jämförelse med de nordiska grannländerna, vid förra sekelskiftet, 1900. Demokrati och parlamentarism lät vänta på sig längre hos oss än hos dem. Reformvänner – liberaler och socialdemokrater – hade allt att tjäna på att landet inte slungades ut i krig, vilket endast skulle stärka den militaristiska andan i samhället – Sverige hade alltid förlorat mer än det vunnit på sina krig. Yttre fred däremot skulle gynna inre demokratisering; den fridsamt avvecklade unionen med Norge hade en liknande bevekelsegrund, och framförallt: svenska soldater var inte beredda att gripa till vapen. De som påstår att svenskar har tagit skada av för mycket fred vet inte vad de talar om.
Det är just i samma veva som svenska vapen sätts in i strider i fjärran land (Afghanistan, Libyen) som demokratiretoriken ånyo börjar breda ut sig på hemmaplan. Kungariket Sverige skaffar sig en mission: jämlikhet, jämställdhet! Det räcker inte med att värna demokratiska landvinningar i eget land: de ska gå på export, på ”offensiven”. Vi ska visa hur man tar itu med korruption: är vi skickade att göra det? Vi, som drev Julian Assange in i djävulens håla, ska ”stödja journalister”. Vi, som har tillåt främmande makt att gripa människor på svensk mark och föra dem till tortyr, ska tala om för andra hur rättsstaten fungerar. Som vi vet umgås ledande svenska politiker den dag som är med planer på organisationsförbud och införande av åsiktsbrott!
Alldeles bortsett från att hela företaget således kan verka löjeväckande, gör Wallströms ”demokratioffensiv” oss känsliga för obetänksamma inskridanden till frihetens försvar och liknande paroller. Alltså i grunden mera krigslystna än vi borde – och borde ha lärt oss att – vara.