Generalmajor Karlis Neretnieks diskuterar på KKrVA:s blogg hur Sverige bäst kan tjäna Nato när det gäller försvar av de baltiska staterna i samband med en kris eller ett krig i vårt närområde.
Han frågar sig hur Sverige bör agera för att ”bidra till att Natos trovärdighet som säkerhetsgaranti för de baltiska staterna ökar”. Vidare ställer han sig frågan hur Nato kan understödja Sverige, inte för vårt lands säkerhet, utan för att vi skall ”underlätta alliansens operationer till stöd för Baltikum”.
Neretnieks avslutar med att Sverige måste gå med i Nato så att vi kan få ”full insyn i Natos planering” för att förbereda oss på att militärt stödja de baltiska staterna.
Sällan har väl någon i sen tid så öppet pläderat för krig som Neretnieks. Han vill att Sveriges roll skall vara att bistå Nato i krig för andra stater, och därför måste vi bli medlemmar i alliansen.
När liknande tankegångar förts på tal för Finlands del, svarade landets president Sauli Niinistö med ett blankt nej i sitt sitt tal vid de finska ambassadörsdagarna den 25 augusti i år:
”Då och då får vi höra tankar som skisserar upp något slags delansvar för Finland när det gäller försvaret av Baltikum. Jag har dock varit tvungen att vara ganska precis i denna fråga. Av den enkla anledningen att Finland inte befinner sig i en sådan ställning där det kan ge andra sådana militära säkerhetsgarantier som det inte ens själv har. Vi är inte heller en stormakt som har ’ammunition’ till övers att dela ut. Vår östgräns är längre än Natoländernas sammanslagna gräns mot Ryssland. Om ett folk på drygt fem miljoner invånare under dessa förhållanden i princip själv ansvarar för sitt försvar är det ett tillräckligt stort ansvar.”
Niinistö säger det självklara att en liten stat bara har förpliktelser mot sig själv.
Detsamma gäller för Sverige. Vi har att själva värna vårt territorium. Den svenska riksdagens solidaritetsförklaring från 2009 om att Sverige inte kommer att ”förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land” innebär inga utfästelser om militärt stöd. Solidaritetsförklaringen är alltså tom på innehåll och snarast skadlig då den kan inge felaktiga förväntningar utomlands och hemma om hur Sverige kommer att ställa sig, förväntningar som inte kommer att kunna infrias.
De tre baltiska staterna har gått med i Nato. Då får de också vända sig till Nato om de hamnar i en kris. Om deras Nato-medlemskap inte innebär någon garanti om militär hjälp, är detta en sak som de själva måste begrunda och värdera och eventuellt ompröva för att säkra sin nationella existens.
Tankegångarna är inte nya. I februari 1940 tryckte Storbritannien och Frankrike på Sverige att ”solidariskt” skulle gå med i kriget mot Sovjetunionen och släppa igenom västtrupper från Narvik över Norrbotten för insats i Finland. (Det var det officiella syftet, men i själva verket ville man komma åt de svenska malmfälten.) Per Albins regering sa nej, trots att vissa inom militärledningen och några politiker verkade för att Sverige då borde överge neutralitetspolitiken. Långt senare under 70- och 80-talet höjdes kritiska röster, oftast från en ny generation intellektuella som känt sig i samvetsnöd och tyckt att Sverige borde ha varit aktivt under andra världskriget och inte låtit andra länder ta på sig bördan av kriget mot Hitler. Riktigt vad Sverige skulle ha gjort ville man inte säga, bara att det var fel och fegt att vi såg till egna intressen.
Något som helst stöd för sådana idéer fanns – och finns – inte hos svenska folket. Aldrig har en regering haft så stort stöd som Per Albins samlingsregering under andra världskriget. Inte heller har aktivismen, som då och då dykt upp under efterkrigstiden, haft någon folkförankring. Att den ånyo visar sig i samband med debatten om Sveriges alliansfrihet, tyder på att bisarra krigsförespråkare som Neretnieks inte har förstått vidden av den folkliga uppslutningen kring målsättningen att hålla Sverige utanför krig och konflikter.