De stora dagstidningarna, med något undantag, driver sedan länge kampanj mot den officiella säkerhetspolitiken, och de gör det tillsammans med en politico-militär lobby som har formerat sig och som förskansar sig i olika akademier och intresseorganisationer. Försvars- och utrikesministrarnas gemensamma policyartikel i lördags (7/11) har mycket riktigt bombarderades av ledande moderater och centerpartister på debattplats i Dagens Nyheter, medan andra röster, som har velat nagelfara statsrådens resonemang ur ett perspektiv av traditionell militär alliansfrihet, har tillbakavisats.
Denna spricka, som skär rätt igenom det politiska landskapet, är utomordentligt skadlig för Sveriges internationella anseende. De som har slagit sönder den nationella endräkten i säkerhetspolitiken bär ett mycket stort ansvar som det verkar som om de själva inte är medvetna om. De vill vinna politiska poänger och ägnar sig åt idelig pajkastning. Det är en utmanande hållning. Flera av dessa har varit med om att drastiskt nedrusta den svenska försvarsförmågan och avskaffa folkförsvaret. Nu kräver de att andra än Sverige och svenskar ska försvara Sverige – och att Sverige, hur det nu ska gå till, ska få lov att försvara andra.
Det är bekymmersamt. Man håller på att bilda ett krigsparti i Sverige. Man bryr sig inte alls om hur hotbilden mot vårt land ser ut. Lått oss slå fast: Det kan under inga omständigheter vara rätt för vårt land att hota andra, vilket är lätt hänt om det skapas ogrundade och osunda fiendebilder i de politiskt beslutande miljöerna.
De två centerpartister som nu har tagit till orda försöker spela ut det finska kortet. Men det är faktiskt inte sant, som de ger intryck av, att Finland överväger en Nato-anslutning och att Sverige i det avseendet befinner sig på efterkälken. Finlands president Sauli Niinistö, som har det yttersta ansvaret för landets utrikes- och säkerhetspolitik och dessutom är dess överbefälhavare, har deklarerat att något finskt Nato-medlemskap inte blir aktuellt under hans ämbetsperiod. Den finska folkopinionen är också entydigt däremot. De centerpartistiska politikerna bedriver desinformation.
”För oss handlar det om att skapa tydlighet och trovärdig solidaritet med våra grannar i Baltikum”, skriver de. ”Vi kan inte bara tala om solidaritet utan [måste] också vara beredda att trovärdigt säkerställa den.” Har dessa passager någon substantiell innebörd måste det vara att vi ska vara ”beredda” att kriga på främmande mark. Men detta är en oacceptabel ”solidaritetspolitik”!
De två moderaterna påstår rätt ut i luften att Sverige kommer att ”dramatiskt” öka sitt ”internationella inflytande” genom ett medlemskap, eftersom vi då skulle få ”röst- och vetorätt över alla Natos beslut”. Den senare formuleringen är inte alldeles glasklar. Hur får man rösträtt över ett beslut? Vilken betydelse har en vetorätt i praktiken när en stat blir bunden till starkare makters välvilja – de båda riksdagsmännen talar om ”beroende” som någonting positivt, vilket inte alltid är fallet, jfr ”bidragsberoende” – och har gjort sig avhängig av dessas beskydd? Dessa uppfattningar röjer en grumlig syn på fungerande beslutsprocesser. Och vidare: Vilken betydelse har majoritetsprincip och vetorätt när ett krig ska utkämpas? Då sätts ju alla sådana regler ur spel. Den som vill krig skyr inga medel.
Svenska folket vill inte kriget. Naturligtvis kan det bedras. Sveriges militära uppslutning i Nato-kriget mot Libyen 2011 var resultatet av en masspsykos som fick även tveksamma beslutsfattare på fall. Regeringen Löfven har bestämt att det svenska krigandet i Afghanistan långt om länge ska utvärderas; också Libyen-insatsen bör på motsvarande sätt utvärderas. Svenska insatser i offensiva militära utlandsoperationer, som inte har ett uttryckligt FN-mandat (och kriget mot Libyen gick långt utöver ett sådant mandat), bör inte vara tillåtna. Det är en ganska stark hypotes att de med ett svenskt Nato-medlemskap kommer att underlättas. Visserligen deltog långt ifrån alla Nato-stater i anfallet på Libyen – Tyskland och de flesta östeuropeiska stater höll sig vist nog undan. Men att utöva någon vetorätt var det inte fråga om där.
En sak man borde diskutera i större omfattning än hittills är vad slags sammanslutning Nato är. Det räcker inte med att säga att det är en ”demokratiernas gemenskap”. Den måste placeras in i ett internationellt sammanhang. Den leds av en stormakt på tendentiell nedgång med militära åtaganden på andra håll än den europeiska skådeplatsen. Den består av stater som i olika avseenden har problem med varandra – ekonomiska, demografiska till exempel. Tre av länderna förbehåller sig rätten att använda sina kärnvapen som yttersta stridsmedel. I synen på den uttalade huvudfienden Ryssland är man inte samstämd i medlemskretsen. Alliansen kan på många sätt sägas vara ett problembarn. Dess existens på medellång sikt är inte självklar.
Sverige som land och folk har allt att vinna på att hålla sig utanför en sådan skör pakt och dess strukturer. Det finns andra sätt att kommunicera med omvärlden när det gäller att bygga upp och vidmakthålla relationer. Att stå utanför en militärallians kan inte anses av någon vara en fientlig handling. Att ansluta sig till en – i synnerhet i ett läge då det inte föreligger någon konkret hotbild mot landet – kan faktiskt uppfattas som en fientlig handling. Det räcker med att det uppfattas så, eller att den risken finns. De som leder landets utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik måste ha psykologisk fingertoppskänsla.
Det borde man kunna kräva av alla seriösa politiker och opinionsbildare. Dessa politikområden har nämligen en annan dignitet än alla övriga. De rör landets överlevnad, dess frihet och oberoende i en värld som inte alltid är så lugn som man skulle önska sig. Det lilla landet har förvisso ett ansvar också för andra: det bör inte skapa mer oro, inte mer ”dramatik”. Det bör skapa förtroende åt alla håll utan att vara inställsamt åt något. Det har ingen anledning att ge sig ut på äventyrliga missioner. Den tiden bör sedan länge vara förbi.
S uppvisar anmärkningsvärd beröringsskräck, Daniel Bäckström och Kerstin Lundgren
http://www.dn.se/debatt/repliker/s-uppvisar-anmarkningsvard-beroringsskrack/
Dramatiskt ökat inflytande med Nato-medlemskap, Karin Enström och Hans Wallmark
http://www.dn.se/debatt/repliker/dramatiskt-okat-inflytande-med-nato-medlemsskap/