Signaturen ”Jägarchefen” – en alltid sakkunnig kommentator – sätter fingret på en öm punkt i de svenska medlemskapsförespråkarnas argumentationsarsenal: det finns litet som i dagsläget och den nära framtiden talar för att militär styrka skulle kunna sättas in i rätta ögonblicket via Atlanten om det uppstod krigiska förvecklingar på den europeiska landmassan.
Han talar om en chimär. Denna chimär har fött ett antal besvärjelser. Man skulle med stor rätt kunna kalla detta flum. Det har också gött en krigsretorik som har gjort annars förnuftigt tänkande människor blinda för realiteter. De vägrar, i beslutsfattande ställning, att se om sitt hus och tror att nationell säkerhet kan fås ”genom samarbete med andra”, att man kan köpa sig en försäkring. Dimridåer!
Förenta staterna hade som ockupationsmakt ett antal hundratusen man stationerade i Tyskland under några efterkrigsdecennier; även andra ockupationsstyrkor fanns som bekant på detta lands territorium. Men i samband med att kalla kriget upphörde, drogs dessa tillbaka. Ingenting talar för att de kommer tillbaka i brådrasket. Den amerikanska kongressen är livrädd för att sätta trupp på marken efter alla militära debacle och dumdristigheter från Washington och Pentagon.
Vad man kan få är luftunderstöd och flygbaser. Hur effektivt är detta mot en tänkt huvudmotståndare (läs Ryssland) som, enligt vad generallöjtnant Carl Björeman städse påpekar, har utvecklat helt nya ”betvingelsemetoder”? De baltiska staterna, våra grannar, kan knappast lita på annat än sin egen styrka i ett mörkt och allvarligt läge. Varför skulle andra rädda den som inte vill hjälpa sig själv?
Man ska inte heller bortse från att Natos utpekade fiende också är en flott- och flygmakt som inte bara kan operera i Östersjön utan också på de stora haven. Detta inser jägarchefen till fullo när han gör den observationen att amerikanskt militärt bistånd skulle ”innebära en massiv logistisk förflyttning över Atlanten, då mängden materiel i Europa är låg, en förflyttning som, i händelse av en konflikt mellan NATO och Ryssland, troligtvis skulle bli utsatt för en hög grad av påverkan, av både flyg- och flottenheter. Detta är en faktor som ofta förbises i sammanhanget, dock något man åtminstone på amerikansk sida nu smärtsamt förefaller blivit varse”.
Jägarchefens ”atlantiska scenario” – att ”en konflikt mellan Väst och Ryssland [förefaller] avgöras under, på och över Atlanten” – har hittills varit frånvarande i den svenska debatten. Det bör föras in där.
Chimär av säkerhet? En reflektion av Jägarchefen. Läs inlägget