Man säger att värnplikten nu är återinförd i Sverige. Men det är en bluff. Av en ålderskohort tas endast en ringa del ut till militär grundutbildning. Det är fråga om kommendering, inte om en medborgerlig skyldighet. Selekterade skyldigheter – du måste, men du behöver inte – skiktar befolkningen på ett sätt som inte går att förstå utifrån rättsstatens principer. En skyldighet bör vara allmän för att den ska ha legitimitet. Folk som har en möjlighet att smita undan (skatt till exempel) gör sitt land en otjänst.
Riksdagsbeslutet år 2009 om att lägga den allmänna värnplikten på hyllan tjänade illa behovet av ett nationellt försvar. Syftet var också ett alldeles annat. Det krävdes en armé av yrkessoldater för att den, utan ljudliga protester, skulle kunna sättas in utomlands. Övergången till insatsförsvar (en eufemism för angreppsstyrkor) var sällsynt illa motiverad. Ett ytstort och folkglest land har inte råd att avstå från stridskunniga kvinnor och män och be dem att utkämpa andras krig. Yrkesarmén var i sanning ett militärt särintresse (stödd av en generalsjunta), inget nationellt intresse.
Småstater som imiterar stormakters beteende, retorik och strategiska tänkande lägger en tung börda på sina egna axlar. De gör sig avhängiga av hjälp utifrån. De kan inte med trovärdig- och anständighet motsätta sig kränkningar av eget territorium, när de kränker andras. Och utan trovärdighet och självrespekt eroderar grundvalen för folklig försvarsvilja. Då tvingas vi att söka samarbeten och att invitera ”vänligt sinnade” krigsmakter till vår land. Då öppnas det för att Nato-flaggan kan komma att ställas bredvid den svenska i entréhallar till svenska militära staber.
Detta har från början varit helt fel väg att slå in på. Tilliten till det egna folket har bytts mot ”samarbeten med andra”, vilkas krigsmål mycket väl kan stå i skriande kontrast till Sveriges säkerhet och oberoende. Ett litet land förmår inte vinna ett krig på egen hand mot en överlägsen motståndare, det kan undgå det och, om detta misslyckas, överleva kriget. Finland vann inte sina krig 1939–40, 1941–44, men nationen överlevde. Dagens finska försvarsmakt bygger uttryckligen på erfarenheterna från denna överlevnadskamp. Sverige och svenska försvarspolitiker har mycket att lära av detta exempel.
På denna sajt har vi framhärdat om den allmänna värnpliktens betydelse. Alla behöver inte döda – den som inte förmår att strida med vapen i hand kan på annat sätt göra livet svårt för en fiende. Den uppgiften förhindras om Sveriges lockas med i andras krigsäventyr. Folkförsvaret motverkar att det senare sker. Just därför är det ett fredsinstrument. Och just därför måste fosterlandsförsvaret vara alla medborgares plikt. Att ett värnpliktsförsvar så inrättat har andra förtjänster är ingalunda oväsentligt, om också sekundärt. Det viktigaste av allt är att det ökar förutsättningarna för att bli lämnad i fred.