Att president Bashar al-Assad kommer gå som segrare ur kriget och sitta kvar med stöd av Ryssland och Iran har stått klart sedan länge. Han kommer inte skapa västerländsk demokrati och inte heller den frihet som många syrier gick ut och demonstrerade för under arabiska våren.
Men han är den enda som kan skapa fred, ta ansvar för IS-fångar och säkra gränserna.[…]
Bashar al-Assad har aldrig velat ha något sunniislamistiskt kalifat. Många som gick med i IS värvades under krigsstarten av just videos där al-Assads regeringsstyrkor stred mot beväpnade islamistiska grupperingar som har som mål att Syrien ska styras med sharia.
Dessa grupperingar beskrevs i väst som ”moderata rebeller” och eftersom de är i opposition mot al-Assad som något positivt, då al-Assads etikett är diktator. Den islamistiska oppositionen beväpnades och finansierades av USA med andra västländer och Gulfstater. Wall Street Journal har avslöjat att även Israel har bistått sunniislamistiska miliser.
Sverige gav också bidrag till en styrka som verkade som shariapolis.
Någon demokratisk beväpnad opposition till al-Assad finns inte. Det närmaste man kan komma är alliansstyrkorna SDF, som i majoritet är kurder och vars väpnade grupper har sitt ursprung i Abdullah Öcalans PKK-ideologi. […]
Dagen då det avtalet ingicks får betraktas både som en historisk vändpunkt i Syrienkriget men också dagen då omvärldens benämningar vändes upp och ner.
Det som alltsomoftast inte beskrivits ingående är att det är just dessa arméer – syriska, ryska och Hizbollah – som gjort det största arbetet mot al-Qaida och IS i Syrien, precis som att det var irakiska regeringsstyrkor och shiamiliser som gjorde det stora arbetet i irakiska Mosul och sunnitriangeln. De rapporterna från Syrien har valts bort då det inte passat in i det rådande narrativet.
Men för oss som har bott i regionen är den utveckling som nu skett inte överraskande. Läs artikel