Inbördeskrig är de grymmaste av alla krig. Där dödas inte bara fiender, också vänner dödar varandra. Amerikanska inbördeskriget, finska inbördeskriget, spanska inbördeskriget. Fronterna är sällan klara, några krigets lagar respekteras ej, finns ej. Det är inte nation mot nation, inte religion mot religion, inte heller klass mot klass. Det är närmast som ett familjedrama: närstående, grannar blir de första offren. Det som ligger bortom bergen existerar inte, rättvisa existerar inte.
Det är en oförrätternas marknad, missförstånd uppförstoras, man hämnas för nyligen utkrävda hämnder. Nog för att det kan finnas ett mål för all sådan blodsspillan, men målet är sällan fred och aldrig samsyn, alltid utplåning, man vill komma över en annans tova. Sådan är brodermordets logik. Medan kriget stater emellan inte i första hand handlar om territorium utan om härskande, makten över den som kuvas. Nationalsocialismen var unik därigenom att den krigade både för erövring och för utplåning. Den grep och behöll makten genom vad som var ett inbördeskrig.
Vår tids krig tenderar att vara hybridkrig. När såg vi senast ett renodlat erövringskrig? När var ett inbördeskrig fritt från yttre inblandning? Irredenta är numera irrelevant; Rysslands övertagande av Krim må vara ett undantag. De balkanska fejderna närdes av stormaktspolitiken; där bröts mot både folkrätt och humanitär rätt. Man ser inte två läger, man ser laglöshet. Man ser hybris, ständiga omgrupperingar, trolöshet. Inbördeskrigets realitet är att den ene inte är ädlare än den andre. Bedragare finns överallt.
Man kan säga att det senare är ett gott skäl för en omvärld att inte lägga sig i och bli delaktig. Inte intervenera. Inte utfärda domar. Omvärldens roll bör vara iakttagarens. Och om möjligt: den som inte går till angrepp. (FN-stadgan förbjuder att främmande stater lägger sig i en konflikt i ett land.) Kanske också medlarens. En som ofta far illa när våld bryter ut och eskalerar är emellertid skeptikern, granskaren, den mer eller mindre oförvitlige (i meningen obrottslige) tvivlaren. Han anser sig stå på fast mark. Han säger: hur många gånger har inte ett domslut visat sig förhastat, korrumperat, framtvingat av omständigheterna? Sedermera reviderats.
De klassiska inbördeskrigen fick sina berättelser och motberättelser. Också förlorarnas röster kom att höras; de kunde fortsatt vara misstrodda, ibland gavs de något som liknar upprättelse. Och segraren har aldrig kunnat vara säker på sitt rykte. Det är tidens gång. Nya synsätt gör sig gällande. Även vår tids våldsutbrott och missgärningar kommer att omvärderas. Man kan kalla detta relativisering. En bättre term är: historisering. Varje förbrytelse är unik. Men dåden kan graderas. Därför har vi straffskalor. Men det finns också ett existentiellt behov av att straff sonas och oförrätter faller i glömska. Ett i grunden mänskligt förfarande.
Visst är det nödvändigt att registrera men också att rensa. Minnet är selektivt, det prioriterar. Man sorterar i sitt arkiv och finner vidrigheter, samtidigt oväsentligheter. Man bedömer utan att fördöma. Det är sunt att inte vara oförsonlig i alla lägen. Det kan vara metoden att undvika inbördes trätor, undvika att de upprepas, gång efter annan. Dra sig tillbaka och försonas med sig själv. Bedriva självrannsakan, stärka självaktningen.
Naivitet? Inte obetingat. Man måste kunna tala klarspråk, ifrågasätta. Det kan hända att man då sätter mycket på spel.
Det finns en berättelse om Hjalmar Linder, länge en lyckans ost, industrialist, den förste som skaffade sig en bil i Finland; han hade stora egendomar och en privat järnväg mellan Hyvinge och Nääs. Före detta svåger till Gustaf Mannerheim. Linder undertödde arbetarrörelsen ekonomiskt och gav sina arbetare betydande förmåner. Efter att ha tillbringat vårvintern 1918 i Sverige återvände han vid inbördeskrigets slut till sitt hemland. Han nåddes av hårresande berättelser från kvinnor vars män tillfångatagits av tyska trupper i Finland och anklagats för samarbete med de röda.
Så här skildras han öde i Biografiskt lexikon för Finland:
”Linder reste till Helsingfors och besökte fånglägret på Sveaborg, där förhållandena befanns motsvara kvinnornas beskrivningar. Linder brusade upp och började på ett för honom karakteristiskt sätt oförväget försvara de nödställda. Den 28 maj publicerade Hufvudstadsbladet hans insändare ’Nog med blodbad’. Han ansåg att överklassens eget slösaktiga leverne hade fött avund, varifrån vägen inte var lång till hat och grymhet. Den hade nu följts av en vit terror. Skribenten fördömde vinnarsidan som med vapen i hand hade kuvat landets största parti [socialdemokraterna] och därmed idkat en antiparlamentarisk ’hokus-pokus’-politik.
Linders agerande vann inte godkännande hos släkt och vänner, som inte heller tog hänsyn till hans bakgrund, att hans ryske farfar Vladimir Musin-Pusjkin hört till dekabristerna på 1820-talet, eller till att hans mor med sin tolerans på ett mycket ovanligt sätt trotsat sin omgivning och även dem som stod ovanom henne. En tystnad sänkte sig runt Linder och hatet följde honom under de få år han hade kvar. Åren 1918–1919 sålde han allt han ägde, inkasserade en förmögenhet på 32 miljoner mark och flyttade till Norrland i Sverige för att skapa sig en ny bana.
I Norrland misslyckades han med alla sina företag. Så gick det också med hans skånska slott Hjularöd, vars corps-de-logi i fransk medeltidsstil stod färdigt på 1890-talet. Den lokala noblessen såg ned på nykomlingen som lade ner enorma summor på godsets restauration och tillbyggnad och som flitigt mottog gäster ur den ryska aristokratin. Linder fortsatte sin resa och hamnade 1920 i Algeriet och den palatsliknande villan Ali-Rais, belägen utanför Alger. Sommaren därpå, när han befann sig på resa till Paris, fick han höra att hans egendom belagts med kvarstad. Han valde själv sin dödsdag och tog sitt liv den 4 juni i Marseille. Av den jättelika förmögenheten fanns då endast några tiotal tusen franc kvar. Kanske hade han förbrukat sin viljestyrka i Finland. Kanske kunde han inte mera, i främmande land och föraktad av sina närmaste, samla sina krafter.”
En hjälte? Knappast. En utstött framgångsman som ansågs ha tagit förlorarnas parti. Glömd utanför kretsen av experter, förskjuten och fördömd av sin tids klassbröder. Han följde sitt samvete, och det blev hans fall. Vilket i någon mening är mycket instruktivt.