Stalin and the Fate of Europe. The Postwar Struggle for Sovereignty (Harvard University Press, 2019) heter Norman M. Naimarks senaste bok. Han är en amerikansk historiker och professor vid Stanford University. Boken tar ett avstamp från A. J. P. Taylors notering: ”We forget, perhaps, how much of the world is not controlled by the Great Powers and how many people have a will of their own.”
Sovjetunionen hade vunnit kriget på marken i Europa. Dess trupper var närvarande i många delar av världsdelen, från Bornholm till den bulgariska kusten vid Svarta havet. Röda armén hade befriat huvudstäderna i Centraleuropa: Warszawa, Prag, Berlin, Wien och Budapest. Sovjet hade förlorat mer än sextiofem gånger fler människoliv än USA. Men den sovjetiska staten var intakt, och cirka 6,5 miljoner soldater stod på den europeiska kontinenten.
På Cecilienhof, ett av de kungliga slotten i Potsdam, synes Stalin ha haft full kontroll under de allierades konferens i juli–augusti 1945. Franklin Roosevelt hade avlidit den 12 april och efterträtts av Harry S. Truman, som hade ringa erfarenhet av utrikespolitik. Churchill hade förlorat valet i juli samma år och blivit utbytt mot Labourledaren Clement Attlee. Stalins status ökade härigenom.
Avgörande för den kommande utvecklingen var USA:s atombomb över Hiroshima den 6 augusti, vilket fick Stalin att beordra chefen över hemliga polisen Lavrentij Berija att göra allt för att utveckla en motsvarande atombomb. Samtidigt finns det inga starka bevis för att Stalin hade några ursprungliga planer på att bilda ett block av stater i sitt ledband. Hans högsta prioritet var att förhindra att Tyskland åter kom att militariseras. Stalin trodde dock att ett nytt krig med Tyskland var sannolikt inom femton till tjugo år. Hans växande intresse av att söka kontroll över ett antal stater i Östeuropa bottnade i rädslan för USA:s atombomb. Det var först i augusti 1949 som Sovjetunionen lyckades genomföra en test med en egen atombomb.
Författaren är intresserad av den politiska utvecklingen och återuppbyggnaden av efterkrigseuropa, i förhållande till Moskvas politik och agerande. Och han konstaterar att Stalin ”had no firm plan for postwar Europe, nor even what we would call today a road map for the development of a socialist continent”. Stalin var inte intresserad av att initiera socialistiska revolutioner i Europa. Inte heller ville han alienera amerikaner eller britter genom att bidra till att eliminera icke-kommunistiska partier till vänster eller mer höger ut. ”Stalin was by all accounts the ultimate realist” och uppgav att ”we are not led by emotions but by rational analysis calculation”. Att han såg fram emot att öka Sovjets inflytande i Europa är klart, men inledningsvis efter kriget ville Stalin inte se någon järnridå. Samtidigt ville han se skapandet av nationella enheter som han kunde kontrollera genom bilaterala avtal. Kommunisternas övertagande i Tjeckoslovakien i februari 1948 kom att bli ett vägskäl.
Boken behandlar i sju studier utvecklingen efter kriget i valda europeiska stater: Sovjets ockupation av Bornholm 1945; Albanien och Jugoslavien, 1944–1948; Finland, 1944–1948; det italienska valet 1948; Berlinblockaden 1948–1949; kampen mellan Gomułka och Stalin 1944–1949; samt utvecklingen i Österrike 1945–1949.
Bornholm
Röda arméns närvaro i olika delar av Europa efter kriget säkerställde inte etableringen av sovjetliknande system. Österrike är ett gott exempel, liksom den danska ön Bornholm. Albanien och Jugoslavien utvecklade egna socialistiska system, utan sovjetisk ockupation. Sovjetiska trupper drogs snabbt tillbaka från Tjeckoslovakien och lämnade efter sig ett demokratiskt politiskt system, inkluderande ett starkt kommunistparti, som fick makten genom en statskupp i februari 1948.
Sovjetunionens ockupation av Bornholm fick ett slut redan 5 april 1946, varefter Danmark blev medlem i Nato 1949. Nazityskland hade använt öns hamn för att patrullera västra Östersjön, men i slutet av kriget hade Sovjetunionen tagit över. Det officiella skälet från Kreml för den fortsatta ockupationen var att kunna lösa frågor vilka uppkommit genom det tyska nederlaget, och ockupationen skulle fortsätta “until the military question in Germany had been solved”. I boken framhålls dock att Sovjet, vid konferenserna under kriget, generellt visade mer intresse för områden runt Medelhavet än det runt Östersjön. Till saken hör att Danmark hade avbrutit sina diplomatiska relationer med Sovjetunionen 1941 och under tryck från Tyskland gått med i den så kallade Antikominternpakten, varför Sovjet inte såg Danmark som en allierad. Men Maksim Litvinov, vice folkkommissarie för utrikes ärenden, uppgav dock att Sovjetunionen inte var i krig med Danmark och därför inte hade några juridiska krav på Bornholm. Litvinovs kollega V. G. Dekanozov med flera ansåg emellertid att Danmark var ett viktigt område för Sovjets säkerhet, framför allt vad gällde tillgång till Östersjön. Litvinov kontrade med förslaget att Danmark skulle vara en neutral zon tillsammans med Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien, medan Norge, Sverige och Finland skulle tillhöra den sovjetiska inflytelsesfären. General Dwight D. Eisenhower, chef för de allierade styrkorna, var dock överens med Churchill om att Danmark skulle tillhöra den brittiska inflytelsesfären. Men Sovjetunionen hann först och ockuperade ön, varvid några ville se Bornholm (och den tyska ön Rügen) som Östersjöns Gibraltar. Den danske utrikesministern Christmas Møllers taktik för att förmå Sovjet att lämna ön var att smickra Sovjetunionen och få Moskva att tro att Danmark i framtiden skulle förbli på vänskaplig fot med Moskva och neutralt mellan Öst och Väst. Men trots löfte om att lämna Bornholm så snart tyskarna hade ”been cleared off the island” kom ockupationen att fortsätta. (Finnmark i Nordnorge hade Sovjet lämnat redan i september 1945.) Anledningen till dröjsmålet var att Sovjetunionen ville förvissa sig om att inte amerikanska och brittiska trupper skulle få tillträde till ön, ja inte bara där utan till hela Danmark. Den danska regeringen gick med på detta, varefter de sovjetiska trupperna under pompa och ståt lämnade Bornholm. Författaren avslutar kapitlet med påpekandet att Köpenhamn än i dag inte tillåter Nato-trupper, andra än danska, att beträda ön.
The Albanian Backflip 1944–48
I detta kapitel beskrivs hur Josip Broz Tito och de jugoslaviska partisanernas ledare förmådde öva stort inflytande på sina albanska kamrater. Stalin visade mindre intresse för Albanien under kriget, till skillnad från Tito, som betraktade Albanien som en lydstat till Jugoslavien. Den förre försäkrade till och med Tito att Sovjetunionen inte hade något emot att Albanien kom att ingå i den jugoslaviska federationen. Men eftersom Tito kom att föra en självständig utrikespolitik, vilket irriterade Moskva, intensifierade Stalin sin relation med den albanska ledaren Enver Hoxha. I Belgrad sågs detta inte med blida ögon. Sovjetunionens politik gentemot Albanien var emellertid något förvirrande. Stalin önskade inte att Albanien skulle ingå i Kominform, som var en sammanslutning av kommunistiska partier i världen. Skälet var att han inte ville irritera amerikaner och britter. Stalin klargjorde även: “We agree to Yugoslavia swallowing Albania.” Men efterhand kom Titos antisovjetiska linje att öka motsättningarna mellan länderna, vilket Hoxha skulle komma att utnyttja.
Denna anmälan kommer hädanefter att koncentrera sig på följande kapitel:
The Finnish Fight for Independence 1944–1948
I realiteten fanns det ingen handfast modell för Moskvas relationer till specifika stater. Men allierade till Nazityskland, som Finland, kunde förvänta sig särskilt hårdhänt behandling. Såväl Storbritannien som USA hade gjort försök att få Finland ut ur kriget och lämnat garantier om ett framtida finskt oberoende, då man genom en blick på kartan och landets samarbete med Tredje riket förstod att landet riskerade att hamna under sovjetiskt inflytande. Amerikanerna brydde sig inte om Finlands affärer, medan britterna erkände Sovjets dominans.
Moskvas prokonsul i Helsingfors blev Andrej Zjdanov, som hade lett försvaret av Leningrad och inte glömt hur finnarna hade hjälpt Werhmacht att belägra staden. Han hade även varit delaktig i Vinterkriget 1939–40 och bidrog till att skapa en finsk ”demokratisk” regering, ledd av den finske kommunisten Otto Kuusinen – den så kallade Terijoki regeringen. 1944 stod Zjdanov högt i kurs hos Stalin.
Zjdanovs uppgift nu var att tillse att Finland aldrig mer blev bas för invasion av Sovjetunionen. Han krävde att gränsen mellan Sovjet och Finland, som före kriget låg bara 35 kilometer från Leningrad, drogs om enligt fördraget 1940 som följde på vinterkriget. Efter vapenvilan den 19 september 1944 ”political life underwent a remarkable revival in the months following the signing”, påpekar författaren.
Men vad hade Sovjetunionen för strategiskt tänkande visavis Finland? Så tidigt som december 1941 hade specialisten på skandinaviska frågor i det sovjetiska utrikesministeriet Solomon Lozovskij skrivit till Stalin och Molotov och påpekat vikten av Östersjön och Svarta havet för Sovjetunionens säkerhet. Även Stalin insåg behovet av att öka landets säkerhetszon bortom ”what they considered the narrow and excessively constricted lines of the interwar period”. Politiken gentemot Finland innefattade krav på en militärbas i Porkala i Finska viken samt förvärv av Petsamo i norr, vilket skapade en gräns mot Norge. Även kontroll av östra delen av Östersjön var av strategisk betydelse för att kunna hindra motståndsgrupper i Estland och Lettland från att använda vattenvägar för att frakta män och material in i och ut från sina förskansningar.
De västallierade gav konstant sitt stöd till Sovjetunionens territoriella krav på Finland, samtidigt som man underströk vikten av att återställa Finlands oberoende, på samma sätt som man hade gjort beträffande Polen vid konferenserna i Teheran (november–december 1943) och Yalta (februari 1945). I december 1941 hade den brittiske utrikesministern Anthony Eden betonat i ett möte med Stalin, att finnarna inte kunde förvänta sig bättre villkor än dem som bestämdes i Moskvafreden i mars 1940, vilket innebar förlust av stora områden i Karelen, och att Sovjet hade rätt “to maintain naval and military bases on Finnish territory”.
Men för Sovjetunionen hade Finland inte samma militärstrategiska värde som Rumänien, ett viktigt område för framtida sovjetiska operationer på Balkan. Finland å sin sida gränsade till neutrala Sverige, och de kvarvarande resterna av tyska divisioner kunde tas om hand av finnarna själva (Lapplandskriget). Så det fanns varken militära eller politiska skäl för Sovjetunionen att ockupera Finland.
För denna sajts läsare är författarens analys om ”The Swedish factor” i hög grad intressant. Han skriver: ”As long as Sweden remained neutral, the Soviets could afford to allow Finland its independence. This logic also included Stockholm’s calculations: if the Soviets abrogated Finnish independence, the Swedes might feel compelled to abandon neutrality and join the Western camp.”
Självfallet önskade Stalin att det finska kommunistpartiet skulle få ett betydande inflytande, men så blev aldrig fallet. Tack vare beslutsamheten hos de finska politiska ledarna gick utvecklingen i annan riktning, men författaren vill även lyfta fram Zjdanovs och Stalins politiska flexibilitet som en viktig faktor för Finlands självbestämmande och utveckling.
Samtidigt hade Stalin känt av finnarnas fighting spirit under vinterkriget och fortsättningskriget, även efter det att Viborg hade fallit. I ett brittiskt arkiv återfinns ett dokument från den 10 oktober 1945 i vilket Stalin, i en konversation med en finsk kommunistledare, jämför finnarna med belgarna: ” If the Finns had been located where Belgium was, they would have fought the Nazis to the end”, och han fortsatte: “We like the Finnish people because it is a capable and hard-working and intelligent people.”
I boken lyfts Mannerheim, marskalken och presidenten, och hans premiärminister Juho Kusti Paasikivi fram, vilka båda insåg att finnarna inte hade något annat val än att söka övertyga Stalin om Finlands goda avsikter och vilja att skydda Sovjetunionens strategiska intressen – ”in their own way”. Författaren noterar att ”the so-called ’Paasikivi line’ – a Finnish ’good neighbor policy’ – underlays Finnish foreign policy considerations toward the Soviets even up to today”.
Bokens redogörelse för Paasikivilinjen och VSB-avtalet (fördraget om vänskap, samverkan och ömsesidigt bistånd) från den 6 april 1948 är läsvärda stycken. Och att Paasikivi framställs som en hjälte i boken är välförtjänt.
Övriga kapitel
Kapitlen om Stalins betydelse för Italien, Berlinblockaden, Gomulkas Polen och Österrike är även de berikande.
Fin julklappsbok
Denna anmälare kan inte annat än att rekommendera Naimarks bok som julklapp till en historieintresserad med någorlunda kunskaper i det engelska språket.
Fin julklappsfilm
Som dvd att köpa och ge bort, alternativt hyra på en filmkanal, finns nu dramakomedin Vice, med den fantastiske skådespelaren Christian Bale som gestaltar Dick Cheney.
Cheney var USA:s 46:e vicepresident 2001–2009 under president George W. Bush och påstod bland annat lögnaktigt i augusti 2002 att Saddam Hussein ”now has weapons of mass destruction. There is no doubt that he is amassing them to use against our friends, against our allies, and against us.” Cheney, försvarsminister Donald Rumsfeld med flera bearbetade den osäkre president Busch den yngre om nödvändigheten av att gå i krig: att Hussein låg bakom 9/11-attackerna i USA påstods lika lögnaktigt. De lyckades med övertalningen och USA invaderade Irak 2003, ett krig som varade till 2011 och skapade fullständig förödelse i Mellanöstern.
Filmen kallas en dramakomedi, men även om Cheney i filmen och i verkligheten är en kostlig figur, är han och hans gelikar, vilka vill bomba stater till underkastelse, i strid med internationell rätt, inget att le åt. Samtidigt är filmen mycket underhållande och lärorik. Man frågar sig hur det är möjligt att en demokratisk stat som USA kan låta sådana som Cheney och vapendragaren Rumsfelt få makten över den amerikanska vapenarsenalen. Filmen är trots allt årets bästa film.