Tysk historia är fascinerande. Man kan förslagsvis börja med att studera kampen mellan Fredrik Vilhelm av Brandenburg-Preussen (1620–1688), känd som “den store kurfursten”, och den tyska traditionen som lade en hämsko på en framtida utveckling. Man kan sedan studera Fredrik den stores (1712–1786) historiska skrifter om det egna landet, vilka tog avstånd från farfaderns, den store kurfurstens, konfliktfyllda syn på staten. Staten var inte längre en motor för historiska förändringar. Vidare kan man granska Bismarcks (1815–1898) politiska argument, retorik och teknik i försöken att balansera de revolutionära krafter som släpptes lösa efter revolutionerna 1848 och hans önskan om att skydda de priviligerade strukturerna i den kjeserliga staten. Ett system Bismarck bidrog till att skapa och som kollapsade 1918. Nazisterna maktövertagande kom senare att sakna motstycke i Preussen-Tysklands historia.
Om detta har nu Sir Christopher Clark, historieprofessor vid universitet i Cambridge, skrivit en bok: Time and Power. Visions of History in German Politics, from the Thirty Years’ War to the Third Reich (Princeton University Press, 2019).
Boken är som mest intressant i behandlingen av Bismarck.
“The stream of time runs its course as it should”, skrev Bismarck till sin svärmor 1852, “and if I stick my hand into it, I do so because I believe it to be my duty, not because I hope thereby to change its direction.” Och han kom att återvända till denna metafor genom hela sin karriär: ”Man can neither create nor direct the stream of time”, konstaterade han efter sin avgång som Preussens ministerpresident och Tyska rikets kansler. ”He can only travel upon it and steer with more or less skill and experience.”
För Bismarck var det den kejserliga staten som hindrade degenerering och kaos och garanterade identitet och kontinuitet.
Shackspelaren
Den brittiske ambassadören Robert Morier skrev i ett brev 1870: “Do not forget that Bismarck is made up of two individuals, a colossal chess player full of the most daring combinations and with the quickest eye for the right combination at the right moment and who will sacrifice everything, even his personal hatred, to the success of his game and an individual with the strangest and still stronger antipathies, who will sacrifice everything except his combinations.” Det hör till saken att Bismarcks moder var en känd, utomordentligt duglig shackspelare. I sina memoarer anknyter han till spelet när han var stationerad i Sankt Petersburg och såg rysk diplomati som ”political chess moves”. Alvenslebentraktaten från 1863, genom vilken Preussen och Ryssland kom överens om att kuva de polska upproren, var enligt Bismarck “a successful chess move”, genom vilket han lyckades ”decide the [chess] match that the monarchical anti-Polish and the polonophile, pan-Slav elements within the Russian Cabinet were playing with each other at that time”. Andra skrivningar i memoarerna skiljer mellan “serious initiatives” och “mere diplomatic chess moves”, oavsett om det gällde inrikes- eller utrikespolitik.
För Bismarck var det i internationella relationer av avgörande vikt att alltid hålla alla möjligheter öppna, även om det innebar en allians eller en överenskommelse med den franske motståndaren Napoleon III: ”I must keep this possibility open because one cannot play chess if 16 of the 64 squares are forbidden from the very beginning.” Samma synsätt hade han efter det att Österrike hade besegrats 1866. Bismarck var här klokare än de segrande makterna efter första världskriget, då han ansåg att “seriously damage to Austria […] would have produced a spirit of revanche in the conquered foe: it was far wiser to ‘preserve the possibility of making friends with our current opponent’, to ‘view the Austrian state as a piece on the European chessboard and a renewal of good relations with it as a move to bekept in reserve’”.
Christopher Clark noterar dock att Bismarck kunde blanda ihop spelreglerna för schack med dem för kortspelet whist: ”I, too, acknowledge the struggle against the Revolution as my principle, but I do not take it to be correct to view Louis Napoleon as the only representative of the Revolution, or even as its representative par excellence, and I do not believe it is possible to apply this principle as such in policy, in such a way that even its remotest consequences override any other consideration, that it represents in a sense the sole trump suit in the game, whose lowest cards can win a trick over any card of another suit.” Här föreligger en kontrast till schack, där turen inte är avgörande.
För Bismarck var revolutionen 1848 oåterkallelig, och han var snabb att anpassa sig till den. Men revolutionen i Preussen var komplex. Och kontrarevolutionen i slutet av samma år hindrade en demokratisering.
1883 uppgav Bismarck: “There are times when one must govern in a liberal way and times when one must govern in a dictatorial way.”
Realpolik
1871 års tyska konsitution var skapad som spelregler likt schack och någon författningsdomstol inrättades inte. För Bismarck var konsitutionen ett öppet maktinstrument, vilket gör att man kan tro att han delade den realistiske liberala tänkaren Ludwig Rochaus synsätt, men här förelåg en skillnad. Rochau, som lagt grunden för teorin om Realpolitik, ansåg att konsitutionen skulle styras av latenta och aktiva krafter. Varje social kraft hade rätt att erkännas. För Bismarck var dock den kejserliga staten inte en leksak för sociala och politiska krafter, för utan den kollapsar hela hela systemet till kaos.
Några har jämfört Carl von Clausewitz med Bismarck. Men det är en stor skillnad där också. Den förre betraktade slagfältet “from the ground up”, medan Bismarck såg det politiska landskapet från den kejserliga upphöjda utkikspunkten.
Clark har skrivit en fin bok att läsa i helgerna som kommer.