För Sveriges nationella säkerhet är goda relationer med Ryska federationen långt viktigare än goda relationer med Förenta staterna. Detta är närmast en självklarhet. Ryssland är ett av våra grannländer, medan USA ligger far away. Sverige som småstat behöver fungerande grannskapskontakter över hela linjen, men givetvis också förbindelser med länder som Kina, Indien, Japan, Sydafrika, stater i Mellanöstern och hela den västliga hemisfären, alldeles oavsett styresskick och inbördes konflikter där. Sverige har inga fiender och ska inte ha. Ingen stat har gjort oss illa på mycket länge. Detta är ett förtroendekapitel som vi inte ska förslösa.
Den ”transatlantiska länken” är inte i första hand militär, som gängse försvarspropaganda vill ha det, utan kulturell och även handelspolitisk. Den bygger på en politisk-ideologisk samhörighet och på känslomässiga band som knöts under den stora emigrationen västerut, mellan 1850 och 1920 ungefär. Med Ryssland har vi haft ett samförstånd sedan det sista rysk-svenska kriget 1808–09, som inget av de bägge länderna ville utan som påtvingades dem i storpolitisk gambit. Här kan man tala om en försoningskultur som sträcker sig över två hundra år. Det finns många svenskar som har haft Ryssland att tacka för mycket; Alfred Nobel är en av dem, liksom hans bröder.
En stor uppgift för ledare i de bägge länderna – småstaten och stormakten – är att inte utplåna denna försoningskultur, att inte bedriva äventyrspolitik. Det gäller för övrigt också uppträdandet gentemot en annan historisk fiendemakt, Polen. Polsk inrikespolitisk må ha sina dunkla facetter, men Sverige har ingen anledning att bestraffa grannlandet för detta. Det är medborgare i det landet som måste fälla avgörandet om vilken väg det ska ta. Vi bör inte gradera våra grannar och bör inte ingripa om de inte stör oss. Att exempelvis Ryssland skulle agera hotfullt mot Sverige finns det inga handfasta belägg för. Skrämsel ger sämsta möjliga avskräckningseffekter.
Men det är inte utan att man då och då får intrycket att det råder panikstämning inom det säkerhets- och utrikespolitiska etablissemanget i Sverige. Försvarsledningen mässar återkommande om hotbilder. Politiker ojar sig över brister i personalförsörjningen. Det är en dålig bas för att metodiskt återuppbygga ett starkt nationellt försvar. Kontraproduktiva åtgärder, som svenska militära insatser i främmande land utan FN-mandat, avhänder oss resurser i onödan. Folkmeningen är att vi ska ha ett fosterlandsförsvar baserat på allmän värnplikt. Den slår inte igenom någonstans i det officiella Sveriges beslutskanaler. Detta bör bekymra oss mer än ryska militärmanövrer.
Vi ska naturligtvis också ha goda relationer med Förenta staterna, som i Ryssland ser en fiende, vilket vi inte bör göra, och det oaktat att detta lands regering sorglöst bryter mot folkrätt och ingångna internatonella avtal, också sådana som är sanktionerade av Säkerhetsrådet. Stormakter beter sig på det viset, så länge de är stormakter, och man kan inte göra så mycket åt detta. De får lugna ner sig, som en följd av egna misstag och missgärningar som det så kallade världssamfundet kan anklaga dem för. Den svenska ”feministiska utrikespolitiken” är inte operabel i detta hänseende (och kanske inte något annat heller).
Sveriges nya utrikesminister Ann Linde har börjat språka med sin ryska motpart, och det är mycket bra och löftesrikt. Sveriges nära försvarssamverkan med Finland är också förnuftig och bra. Detta land och dess statsledning har goda skäl att måna om ett friktionsfritt grannsamarbete i alla riktningar, och så sker också. Inte heller Norge, en stat som aldrig har varit i krig med Ryssland och Sveriges andra närmaste granne, har lämnat förhandlingsspåret, även om den nya baspolitiken uppenbarligen har retat gallfeber på Moskva. Men russofobi gör sig inte i norsk politik och debatt.
Överhuvudtaget är det hög tid att skruva ned det utrikespolitiska tonläget i det svenska regeringshögkvarteret. Myndigheter behöver till exempel inte larma om farorna kinesisk affärsverksamhet i Sverige i tid och otid. För svenskt vidkommande torde säkerligen den urskillningslösa och folkrättsstridiga ekonomiska sanktionspolitik som regeringarna i Washington sedan länge bedriver vara ett svårare faktiskt huvudbry, men inte heller detta bör man hojta så mycket om utan motverka i god ordning. Den lilla staten måste välja sina strider och framförallt: undvika att få dem på sig.