Mot en pandemi hjälper inte Jasplan eller stridsvagnar. I två decennier har försvarsberedningar rekommenderat satsningar på civilförsvaret. Med klent resultat.
De talade om att stärka samhällets säkerhet och förbättra krishanteringsförmågan. Om att hantera kriser oavsett vilken typ av kris som inträffade, om det var exempelvis »en terrorattack, pandemi, naturolycka, eller regional väpnad konflikt«.
– Vi menade att det borde ske ett skifte från att Försvarsmakten var de som definierade hoten mot samhället och skulle bemöta eller lösa dem, till att samhället skulle ge stöd åt den som löste det. Vi försökte finna politisk enighet kring att »försvar« var skydd av funktioner och värden mer än försvar av ett territorium, säger Håkan Juholt (S), som var ordförande i Försvarsberedningen 2000–2007. […]
– Vi har två sjukhuskompanier, det är bra att de resurser som nu finns kommer till rationell användning. Det är dock sett till försvarets egna och samhällets hela behov otillräckligt. En gång i tiden, på 70- och 80-talet, kunde försvaret ställa upp 50 temporära sjukhus, säger Allan Widman.
Mikael Oscarsson, försvarspolitisk talesperson (KD) och ledamot i försvarsberedningen, ser också stora brister:
– Det civila försvaret är mer eller mind-re avskaffat. Det vi hade var ett av världens topp tre för 30 år sedan. Finland var förståndigt nog att inte ta bort sitt. Men vi monterade ner i stort sett allting. Vi har varit fullständigt nitiska i att ta bort allting. Sverige har i lång tid varit riggat bara för vackert väder, säger han. Läs artikel