Vid bokpresentationen den 14 december tog flera närvarande höga officerare till orda.
Överste 1 gr Jan Wickbom, legendarisk chef för regementet I19/P5 i Boden, sammanfattade i ett par deviser sin långa artikel i antologin om försvarets hårda kärna. Han sade: ”I en krigsmakt slåss man med vapen. I en försvarsmakt strider man med soldater.” Han tillfogade:”Sviktande försvarsvilja och svag ekonomi övervinns med plikt.”
Generallöjtnant Carl Björeman, förutvarande chef för Milo Syd, bad om ordet för följande intervention, och vi citerar efter manus: Den svenska regeringen har under de senaste 25 åren givit det nationella försvaret inriktningar som varit ömsom
. oengagerade och vaga,
. motstridiga,
. kontraproduktiva.
Resultat: Både det nationella försvaret och den svenska försvarspolitiken är i förfall.
Det hela började tillsynes positivt. I försvarspropositionen 1992 skrev statsminister Carl Bildt: ”Ingen annan försvarar Sverige och vi försvarar bara Sverige.”
Det var ett tomt slagord. Sverige har aldrig haft förmåga att självständigt försvara sig mot en stormakt. Men eftersom säkerhetspolitik inte enbart utövas med stöd av militärt våld har vårt land lyckats bevara sin självständighet utan att gå in i irreversibla allianser – typ Nato-medlemskap i dagsläget.
Det var också en inriktning med sällsynt kort livslängd. Inom ett år hade samme statsminister skickat en bataljon till det forna Jugoslavien med uppgift att militärt försvara något helt annat än Sverige.
Under det kalla kriget och till och med 1996 gällde – i varje fall officiellt – följande inriktning: ”Försvarsmaktens fundamentala uppgift är att i fred förbereda för att i krig försvara riket mot väpnade angrepp som hotar dess frihet och oberoende.”
FB 2000 tog död på denna inriktning. FB 2000 byggde på en plan av dåvarande ÖB Owe Wiktorin: ”Lägg ner territorialförsvaret, minska arméstridskrafterna, satsa på flygvapnet och JAS, och låt högkvarteret sköta detta utan inblandning från politikerna.” Planen var känd av ett parti ( C ) innan den – gömd i andra ord – avslöjades 12/10 1998. Planen visar ingen respekt för parlamentarismen men godtogs ändock av riksdagen.
Detta fick mycket ödesdigra följder. Ett antal särintressen kom att undergräva det nationella försvaret. Det krävs nu ett antal resoluta motåtgärder.
- Det absolut mest väsentliga är ett strategiskt bedömande av förefintliga krav på försvarsförmåga och förefintliga resurser för försvar. Något sådant har inte gjorts i modern tid.
- Om det strategiska bedömandet görs objektivt kommer bland annat följande tre särintressen att tvingas till kännbara nedskärningar i verksamhet och inflytande:
A. Arméledningen greps av panik när Wiktorins plan lanserades. Internationalisering i fredsframtvingande syfte tillgreps för att rädda så mycket som möjligt av organisationen, ett särintresse närt av naiv självöverskattning. Försvarets inriktning blev offensiv istället för defensiv.
B. Det militär-industriella komplexet fick ett uttalat stöd i Wiktorins plan. Komplexet måste fås att inse att det i eget intresse – något annat lär det inte ha – kraftigt måste reducera sitt inflytande i försvarsfrågan. Den ende som verkar ha kompetens att genomföra denna nödvändiga åtgärder är vår nye ÖB.
C. Förespråkarna för internationella insatser ville få bort värnpliktssystemet som inte medgav snabba insatser i Natos regi. ”Conscription Makes it Harder for Nations to Go to War.” (International Herald Tribune 7/4 1999) ”Nato är en gammal slägga och den passar bara när man behöver en sådan.” (Aftenposten 2/12 2015)
Det är andra tider nu. Det krävs en kraftig ökning av försvarsmaktens utbildningskapacitet – en formidabel utmaning för den politiska och militära försvarsledningen.