Riksdagen sade den 11 juni ja till regeringens förslag om deltagande med en väpnad styrka i den franskledda insatsen Takuba i Mali. Den svenska styrkan beräknas under normala omständigheter bestå av högst 150 personer. Uppgiften är enligt propositionen (2019/20:86) att bistå Malis säkerhetsstyrkor med att bekämpa väpnade terroristgrupper på Malis territorium samt även att kunna verka på Nigers territorium. (Vi har tidigare kommenterat propositionen på den här sajten.) V och SD röstade emot beslutet.
I riksdagsdebatten argumenterade Hanna Gunnarsson(V) mot förslaget:
”Vänsterpartiet är emot ett svenskt deltagande i den franska insatsen Task Force Takuba. För oss i Vänsterpartiet är det viktigt att det är FN som styr och leder de militära insatserna för fred i världen och inte enskilda länder eller organisationer som Nato eller EU.”
Kenneth G Forslund (S) motiverade beslutet bland annat med lojalitet med andra stater (underförstått Frankrike):
” Sveriges deltagande i internationell krishantering bidrar bland annat till att upprätthålla och stärka den regelbaserade världsordningen. För att bygga säkerhet behöver vi använda hela bredden av vår säkerhetspolitiska verktygslåda som diplomati, medling, konfliktförebyggande och förtroendeskapande åtgärder samt nationell civil, polisiär och militär förmåga.”
Även Hans Wallmark (M) tog upp betydelsen att stödja Frankrike:
”Det är solidaritet, inte neutralitet, som nu gäller. Det blir än viktigare för Sverige att beakta i en tid av ökad osäkerhet.”
Sven-Olof Sällström (SD) motiverade partiets avslag med att det svenska försvaret måste prioriteras:
”Sverige [behöver] i nuläget i stället […] fokusera på återuppbyggnad av såväl det militära som det civila försvaret, på vår egen försvarsförmåga och på utbildning av nya officerare framför deltagande i internationella insatser som den i Mali.”
Regeringen anger att den folkrättsliga grunden för svenskt deltagande i Takuba är en inbjudan från Malis president som skickades i form av ett brev till Sverige den 27 november 2019.
I riksdagsdebatten underströk försvarsminister Peter Hultqvist insatsens legalitet:
”Det finns i vårt agerande inga som helst problem med folkrätten. Vi har de folkrättsliga mandat som behövs i alla delar i detta sammanhang.”
Men det är en bräcklig folkrättslig grund av flera skäl, och det är därför Hultqvist tar i som han gör för att lägga lock på kritiken.
Det finns inget mandat från FN:s säkerhetsråd, Malis regering har inte kontroll över territoriet och det pågår en inre konflikt som inte bara beror på jihadistgrupper utan också på strider mellan olika etniska befolkningsgrupper, en form av inbördeskrig.
Då riksdagens sammansatta utrikes- och försvarsutskott behandlade frågan om deltagande i Takuba, var det uppenbart att man befarade att regeringens motivering skulle uppfattas som alltför bräcklig. Man beslöt att plussa på med något man ansåg skulle räcka för att motivera att Sverige kringgår FN-stadgans våldsförbud. Det sammansatta utskottet skrev i sitt betänkande, att visserligen är principen att vi bara skall delta då det finns mandat från Säkerhetsrådet för den här typen av insatser:
”Detta gäller i synnerhet för fredsframtvingande insatser i enlighet med FN-stadgans kapitel VII. Då ska säkerhetsrådets mandat alltid sökas.”
Från detta klara konstaterande gick dock utskottet direkt vidare för att bryta mot just den principen.
Sverige kan agera självt, skriver man, ”[i] exceptionella fall, när säkerhetsrådet inte förmår att förhindra folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser, etnisk rensning eller andra omfattande övergrepp”. Och vidare: ”I akuta situationer när säkerhetsrådet inte axlar sitt ansvar måste Sverige efter en noggrann bedömning överväga vad som ändå kan göras för att mildra mänskligt lidande.”
Utskottet refererar till FN-toppmötet i september 2005, där det sägs i resolutionen, ”att det internationella samfundet har ett gemensamt ansvar för att förhindra grova övergrepp, folkmord och etnisk rensning. Sverige var en av de drivande krafterna bakom denna principöverenskommelse om skyldigheten att skydda (responsibility to protect).”
Utifrån detta anser utskottet att Sverige har något slags laglig grund att militärt gå in i Mali.
Det kan verka som ett hållbart resonemang, och utskottet räknar säkert med att ingen synar korten.
Det viktiga på FN-toppmötet 2005 var nämligen det motsatta mot vad utskottet påstår. Medlemsstaterna tillbakavisade just västmakternas (och Sveriges) försök att få igenom ett undantag från FN-stadgans våldsförbud och möjliggöra för enskilda stater att agera utan mandat från Säkerhetsrådet genom hänvisning till en doktrin om ”responsibility to protect”.
Dessutom är utskottets påstående att Takuba syftar till att hindra en pågående massaker av civila felaktigt. Insatsen är en ren upprorsbekämpning.
Utskottets uppenbara försök att vilseleda om resolutionen från toppmötet 2005 visar om inte annat att man inte har torrt på fötterna om den folkrättsliga grunden för Takubainsatsen och försöker dölja det.
Med Sveriges deltagande i Takuba kommer vi att bli part i en internationell konflikt, där flera stater agerar utifrån sina egna agendor och där olika styrkor redan opererar: Minusma (med FN-mandat), Barkhane (franskledd utan FN-mandat), G5 Sahel Joint Force (utan FN-mandat) samt amerikanska styrkor (utan FN-mandat). Till detta kommer nu Takuba (också utan FN-mandat).
Takubastyrkan leds av Frankrike som nästan desperat verkat för att få med andra och aktivt lobbat för det i EU. Man vill till varje pris slippa stå ensam i det som de flesta bedömare menar är ett utsiktslöst krig.
Nu är det Holland, Estland, Belgien, Portugal, Danmark och Sverige som är med, medan andra tunga länder har tackat nej.
Frankrike vill att kriget fortsätter då det säkrar dess roll i regionen. Man har sedan gammalt intressen i Sahel och Västafrika. Efter 1960, då de flesta afrikanska länder blivit självständiga, har Frankrike intervenerat militärt över 50 gånger. Nu trappar man upp med nya styrkor. Förutom Takubastyrkan sätter Frankrike in 5100 man i Barkhanistyrkan som verkar i Mali, Niger och Burkina Faso. Det är den största franska insatsen i Afrika sedan Algerietkriget på 50-talet.
Frankrike deltar bara symboliskt i FN-styrkan Minusma, uppenbarligen för att man vill ha fria händer att verka militärt på egen hand.
USA har militära styrkor i området, men med en blygsam numerär. Amerikanarna är försiktiga och har uttryckt tvivel på möjligheten att nå framgångar i Sahel med militära medel. Internationella medier rapporterar att USA överväger att dra bort sin militär från området.
President Trump har agerat för att skära ned på FN-insatsen Minusma och krävt tydliga mål och en tidsplan för den.
Den så kallade G5 -gruppen (Burkina Faso, Chad, Mali, Mauretanien och Niger) har med Frankrikes stöd förgäves vänt sig till FN:s säkerhetsråd för att få mandat för sin styrka G5 Sahel Joint Force, vilket stoppats av USA som inte ser det förenligt med sina intressen.
Tyskland har, trots begäran från Frankrike, vägrat att delta militärt i den nya styrkan Takuba. Erfarenheterna från insatsen i Afghanistan avskräcker, och detsamma gäller för Storbritannien som inte heller har gått med militärt. Båda staterna stöder insatsen politiskt men har valt att inte skicka soldater. Tyskland och Storbritannien begränsar sig försiktigtvis till deltagande i Minusma.
Vårt grannland Norge har också tackat nej med motiveringen att man inte har resurser, men i debatten har det framkommit en djup skepsis mot Frankrike som man menar driver sina egna intressen.
Konflikten är utan slut och inget tyder på att ytterligare utländska styrkor skulle förändra läget.
Franska soldater mottogs positivt i Mali 2013 då tuaregupproret slogs tillbaka. Nu tycks opinionen ha vänt, och enligt en undersökning i slutet av förra året är en klar majoritet mot Frankrikes intervention. (bamada.net 14/12 2019)
Sedan 2017 har det av och till kommit uppgifter om försök till dialog mellan Malis regering och de viktigaste motståndsledarna. De senaste månaderna har Malis regering åter sagt sig vara öppen för förhandlingar med extremistgrupper vilket Frankrike envist är emot. (France 24 10/6)
En fredlig uppgörelse mellan de inhemska parterna i Mali skulle i ett slag minska Frankrikes inflytande.
Därmed syns ingen lösning på konflikten annat än fortsatt krig utan slut.
Sverige bör absolut inte delta i kriget. Vi är inte angripna och har inga nationella intressen att tillvarata i Sahel.
Om regeringen ser insatsen som en inträdesbiljett till en kommande EU-krigsmakt under Frankrikes ledning, bör den förklara detta för svenska folket. Nu tummar man på folkrätten, medan vi som stat tvärtemot har all anledning att se till att respekten för folkrätt och FN-stadgans våldsförbud upprätthålls.
Riksdagens beslut att vi går med i Takuba kan bli ödesdigert på sikt och borde omprövas, innan vi blir fast i något som kan bli ett nytt Afghanistankrig.