Barry Gewen The Inevitability of Tragedy. Henry Kissinger and His World (Norton 2020).
Under mer än sextio år har Henry Kissingers namn associerats till den utrikespolitiska doktrinen “realism”. Som rådgivare till president Richard Nixon talade han öppet om USA:s strävan efter dominans i en kaotisk värld. Seymour Hersh, den berömde journalisten, kom att kalla Kissinger en rubbad paranoiker, och i en bok från 2001 anklagade Christopher Hitchens Kissinger för att vara en krigsförbrytare. Hillary Clinton, som juridikstuderande vid Yale, opponerade sig mot Nixons och Kissingers massiva bombningar av Kambodja, men som utrikesminister hade hon Kissinger som bollplank och såg honom som en vän.
Värt att notera är att den då 33-årige senatorn Joe Biden i ett senatsförhör anklagade Kissinger att vilja skapa “a global Monroe Doctrine”.
Kissinger var för Irakkriget, liksom för samtliga USA:s krigsäventyr i nutid. Ironiskt nog åberopade både John McCain och Barak Obama i en valkampanj Kissinger som stöd för sina motstridiga uppfattningar, där Obama påstod sig vara emot.
Kissingers realism kan definieras som en synonym till en politik som främjar det nationella intresset, varvid andra stater verkar för sina intressen. Någon idealism om främjande av humanitet har ingen plats här. Som Gewed påpekar: ”Kissinger saw international affairs not in terms of high moral principles like self-determination or national sovereignty” (s. 45), utan allt handlar om makt och “pursuit of national interest”. Kissinger är alltså inte någon Wilsonian (Woodrow Wilson), till skillnad från till exempel Ronald Reagan, Bill Clinton eller den tidigare säkerhetsrådgivaren och senare utrikesministern Condolezza Rice, som i en ny bok tror sig veta att amerikanska värderingar som frihet har ”universal appeal”. För Rice är den humanitära interventionen (olaglig utan beslut från FN:s säkerhetsråd) ett sätt att bevisa detta, vilken dock ständigt har misslyckats.
För Kissinger börjar all seriös utrikespolitik med upprätthållandet av ”a balance of power” (s. 340).
Det kan tilläggas att Kissingers läromästare, Hans Morgenthau, också en realist, kom till motsatt ståndpunkt än sin elev vad gällde Vietnamkriget. Kissinger hade 1965 sagt att Vietnamkriget var ”a crucial test of American maturity”. Morgenthau var en stark motståndare till detta krig, men hade inget till övers för internationell rätt. Han kallade FN ”a constitutional monstrosity”. Kissinger verkar dela detta synsätt (s. 364).
Intressant är uppgiften om att Barack Obama 2010 fann Kissingers realism lockande i samband med att Obama inledde ett massivt dödande med hjälp av drönare. Han fann ett prejudikat i Nixons och Kissingers tillämpning av ”realism” 1969 genom bombningar under fyra år av Kambodja! Att såväl dessa bombningar som Obamas drönarattacker är flagranta brott mot FN-stadgan nämns inte i boken.
Gewen försvarar Kissingers göranden och låtanden ibland mer än Kissinger själv har gjort, något som förstås gör en skeptisk till boken.
I boken saknar man därtill märkligt nog de mer positiva insatserna från Kissingers sida: avspänning med Sovjetunionen, öppnandet av en sund relation med Kina och skytteldiplomatin 1973 i Arab-Israel kriget.