Den 17 december höll ambassadör Sven Hirdman ett anförande i Utrikespolitiska föreningen vid Stockholms universitet. Anförandet återges nedan.
I cannot forecast to you the action of Russia. It is a riddle wrapped in a mystery inside an enigma; but perhaps there is a key. That key is Russian national interest. (Winston Churchill)
Om Ryssland
Ryssland och Putin går att förstå men det kräver naturligtvis kunskaper om ryska förhållanden och om rysk historia. Följande är viktigt:
- Ryssland är en gammeldags stormakt som har genomgått många svårigheter. Om det är något som har präglat det ryska folket så är det lidandet – under främmande ockupationer, inhemska diktatorer, förödande krig, ekonomiska umbäranden. Ett sammanhållande kitt har varit den starka ryska kulturen, språket och religionen. Det har skapat en stark gemensam känsla av ryskhet i motsats till vad man ofta uppfattat som en fientlig omvärld. Efter Sovjetunionens upplösning är Ryssland nu mer homogent än på flera hundra år med en cirka 85 procent slavisk befolkning och cirka 15 procent icke-slaviska muslimer.
- Ryssland har alltid varit toppstyrt med tsaren, generalsekreteraren eller presidenten som absolut auktoritet som förkroppsligar statens identitet och ansvarar för dess fortbestånd. Presidenten styr med hjälp av vertikala tjänstemannastrukturer. Civilsamhället i vår mening är svagt utvecklat, men varje människa har ett stort personligt nätverk till hjälp i vardagslivet.
- De flesta ryssar präglas av att de i generationer har levt under osäkerhet. Det påverkar beteendet, som blir mer kortsiktigt.
- Ryssland är sedan tusen år ett europeiskt land, däremot inte ett västeuropeiskt. Vi borde ha större förståelse för detta. Ryssland vill tillhöra europeiska strukturer, ha visumfrihet och frihandel men samtidigt bevara sin egenart. Den ryska egenarten, och nationalismen, är inte märkligare än till exempel den franska.
- 1980- och 1990-talen var två förlorade årtionden för Ryssland och för de flesta ryssar. Först stagnationen och varubristen under de sista kommuniståren, därefter den totala oredan och misären under 1990-talet. Detta var något man inte förstod i västvärlden och som bäddade för Putin.
- Såväl den ryska ledningen som det ryska folket eftersträvade under 1990-talet och början av 2000-talet en närmare integration med övriga Europa men upplevde att man blev bortstött och diskriminerad. Samtidigt tyckte man att väst maktpolitiskt sökte utsträcka sitt inflytande på bekostnad av Ryssland genom utvidgning av Nato och EU, genom det amerikanska uppbyggandet av en missilsköld runt Ryssland, genom ignorerande av ryska utrikespolitiska synpunkter och intressen i forna Jugoslavien och i forna Sovjetunionen.
- Detta var bakgrunden till Putins hårda utrikepolitiska tal i München i februari 2007, där han drog upp röda linjer för vad Ryssland kunde acceptera säkerhetspolitiskt.
- Såväl kriget med Georgien som konflikten med Ukraina måste ses i ljuset av Sovjetunionens upplösning 1991 och de i det sovjetiska systemet inneboende spänningarna, vilka får sin utlösning 20 år i efterhand. Det är inte lätt att skära av band som varit så intimt sammanbundna. Jag vill hävda att båda konflikterna är sui generis och inget prejudikat för ryska angrepp på Baltikum eller på andra medlemsstater i EU eller Nato.
- Putins främsta strävanden sedan han kom till makten på hösten 1999 har varit att återupprätta den ryska nationalstaten efter 1990-talets förfall, återge landet dess värdighet och befolkningen dess välstånd. Det gick honom väl i händerna från 2000 till 2009, inte minst tack vare den för Ryssland gynnsamma utvecklingen av oljepriset men också till följd av klokt genomförda ekonomiska reformer. Sedan dess har det gått mindre bra. Oljepriset och rubeln har sjunkit till mindre än hälften av de tidigare värdena. Rysslands BNP, som 2008 uppgick till 2 000 biljoner dollar, är nu nere på 1 200 biljoner. Realinkomsterna har det senaste åren sjunkit med 10 procent och inflationen ökat med 15 procent.
- Samtidigt förblir Putins opinionssiffror skyhöga, 80 à 90 procent. Det beror mycket på att han har opinionen med sig i sitt motstånd mot föreställningen av västmakternas inringning av Ryssland och deras sanktionspolitik. Putin spelar skickligt på ryssarnas nationalistiska känslor. Själv är han paniskt rädd för att så kallade färgrevolutioner såsom i Ukraina, Georgien och Kirgizistan skall få fotfäste i Ryssland, vilket bidrar till att förklara hans hårda repressiva inrikespolitik.
- Putin är en rationell om än auktoritär och riskbenägen politiker. Han är mycket beslutsför och har stor arbetskapacitet. Ett problem är naturligtvis att han suttit så länge vid makten att han, och andra, betraktar honom som oumbärlig.
- Mot bakgrund av det låga oljepriset och effekterna av västmaktssanktionerna genomgår den ryska ekonomin nu en svår omställning. Man gör det bästa av den föreliggande situationen med en flytande rubelkurs och ett ökat samarbete med BRICS och andra länder. Det verkar som man slog i botten i september 2015 och att den ekonomiska utvecklingen kommer att bli bättre 2016 och 2017.
- En prioritet för regimen Putin är att återuppbygga den ryska försvarsmakten, som befann sig i förfall under hela 1990-talet. Man har genomfört en klok försvarsreform enligt mottot mindre men vassare. En betydande materiell kvalitetsförbättring har skett som testats i stora militärövningar. De ryska försvarsutgifterna har ökat till 4 procent av BNP men är fortfarande bara en tiondel av de amerikanska och hälften av de kinesiska.
- Vad som är bekymmersamt, inte minst från ett svenskt perspektiv, är den hårda retoriken mellan USA/Nato/EU och Ryssland. Stämningen är delvis sämre än den var under det kalla kriget. Då fanns också fler återhållande mekanismer. Det är uppenbart att både Ryssland och Nato planerar för eventualiteten av krig mot varandra, ett krig som ingen vill ha men som ingen kan utesluta. Detta berör i högsta grad Sverige och frågan om vi bör söka medlemskap i Nato eller inte.
- Låt mig ändock få avsluta detta resonemang med en något mer positiv prognos. Den grundas på min övertygelse att det trots allt finns en rationalitet i stormaktspolitiken och på att kärnvapenavskräckningen fungerar:
- Ukrainakonflikten kommer att biläggas inom något år, trots den pågående hårda polemiken mellan länderna. Ryssland och Ukraina har så starka gemensamma band, att de kommer att tvingas att samarbeta igen och med EU. Det kräver dock en inrikespolitisk stabilisering i Ukraina.
- I Syrien har det ryska ingreppet lett till att en förhandlingsprocess kommit igång. USA och Ryssland har faktiskt en hel del gemensamma intressen i Mellersta Östern. Till dels har de lyckats få med sig Iran, Saudiarabien och Turkiet.
- Putin vill få igång samarbetet med USA och EU igen. Problemet är snarast de inrikespolitiska stämningarna i USA med det förestående presidentvalet. Det är sannolikt att det utrikespolitiska klimatet mellan USA och Ryssland kommer att förbli kyligt i åtskilliga år, men förhoppningsvis kommer vi att kunna undvika en större konflikt.
Om Sveriges förhållande till Ryssland
Fyra premisser om Ryssland
- Sverige måste alltid förhålla sig till Ryssland. Den ryska stormakten ligger i Sveriges omedelbara närhet och kommer alltid att påverka oss på gott och ont.
- Oavsett eventuella problem i den ryska ekonomin och eventuella regimförändringar kommer Ryssland alltid ha överlägsna militära resurser i förhållande till Sverige.
- Den största faran för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett krig med Ryssland. Det vore en katastrof för vårt land. Målet för vår säkerhetspolitik är att undvika detta.
- Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner väl integrerat i övriga Europa, med en välmående befolkning som lever i harmoni inom sitt eget land såväl som med sina granländer.
Vad bör Sverige göra?
- Ryssland förblir vår stormaktsgranne, med vilken vi har haft krig och fred i 800 år. Vi måste förhålla oss till Ryssland som det är. Liksom under det kalla kriget bör vi eftersträva att upprätthålla en politisk dialog på regeringsnivå med den ryska ledningen och i övrigt ha så normala relationer som möjligt, inte minst på de ekonomiska och kulturella områdena.
- I så många avseenden som möjligt bör vi samordna vår politik med Finland, som utsätts för samma utmaningar som vi.
- Vi måste se till att vi har god kännedom om förhållandena i Ryssland. Det gäller inte bara experter som talar ryska och har bott i landet, utan vi måste även ha politiker som har goda och faktabaserade kunskaper om Ryssland genom besök i landet, och då inte bara i Moskva och Petersburg, och kontakter med ryska politiker. Jämför med hur Finland upprätthåller de politiska kontakterna med Ryssland i alla väder.
- Lika viktigt är det att ryssarna har god och realistisk kännedom om svensk politik och om våra säkerhetspolitiska strävanden att leva i fred och bidra till avspänning. Vi bör alltså emot flera ryska politiker och andra beslutsfattare i Sverige och visa dem öppenhet.
- Den svenska försvarsförmågan under det kalla kriget ingav respekt och förtroende. Det gör inte det nuvarande försvaret. Alltså måste vi höja vår egen försvarströskel, så att den får en europeisk triggereffekt – det vill säga angriper man Sverige kommer hela det säkerhetspolitiska systemet i Europa i gungning. Vidare måste vi försöka etablera en tydligare och mer trovärdig säkerhetspolitik än det nuvarande famlandet, som vi har befunnit oss i sedan det kalla kriget slutade.
- Sverige bör göra mycket mera för att bidra till ett demokratiskt institutionsuppbyggande i Ryssland. Vi bör koncentrera oss på att hjälpa till med ett erfarenhetsutbyte beträffande domstolsväsen, pensionssystem, hälsovårdssystem, finansiella regelsystem, kommunalt styre med mera, det vill säga inom områden där ryssarna är intresserade av att lära av oss. Tills vidare bör vi lägga åt sidan försöken att ändra värderingar hos det ryska folket.
- Lika viktigt är det utveckla de folkliga kontakterna genom ökat personutbyte med hjälp av avskaffat visumtvång samt genom twinning-samarbeten mellan svenska och ryska kommuner. Förtroende och avspänning byggs bottom-up, inte top-down.
- Ryssland är och kommer i framtiden att bli en allt viktigare marknad för svenskt näringsliv såväl beträffande handel som investeringar. IKEA är ett mycket gott exempel. Alltså bör vi på allt sätt underlätta affärskontakter med Ryssland.
Om Sverige och Nato
- Ryssland saknar motiv för att angripa ett EU-land eller Nato-land. Det skulle bara ställa till bekymmer och elände för Ryssland. Det gäller även i fråga om det icke-slaviska Baltikum. Sverige har för sin del inga militära förpliktelser gentemot de baltiska staterna.
- Ett isolerat ryskt angrepp på Sverige saknar all sannolikhet.
- Dock föreligger en krigsrisk i Europa till följd av de starka motsättningarna mellan USA/Nato och Ryssland.
- Skulle ett sådant stormaktskrig av idag oförutsebara anledningar utbryta, är risken stor för att Sverige blir indraget, vare sig vi är medlemmar av Nato eller ej.
- Den mest sannolika utvecklingen är emellertid att det inte blir ett krig utan en fortsatt kall fred.
- I denna situation skulle ett svenskt, samt ett eventuellt finskt, medlemskap i Nato leda till att konfrontationsytorna mellan Nato och Ryssland kom än närmare varandra. Det skulle betydligt höja spänningsnivån kring Sveriges gränser med ökad risk för incidenter och allvarliga missförstånd. Vi skulle få se högre militär aktivitet både från rysk sida och från Natos sida. Detta ligger inte i Sveriges intresse och skulle i stället försämra vår säkerhetspolitiska situation. Sverige utgör i sig inget hot för ryska säkerhetsintressen; det gör däremot en Nato-närvaro i Sverige.
- Av dessa skäl bör Sverige avstå från medlemskap i Nato och i stället bygga upp ett mer trovärdigt svenskt tröskelförsvar i bilateralt samarbete med länder som USA och Finland samt utrikespolitiskt verka för avspänning mellan stormaktsblocken.
Sammanfattningsvis
Sverige bör inte gå med i Nato. Det skulle i fredstid leda till spänningshöjande åtgärder från Rysslands och Natos sida, samt i händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde till att vi omedelbart blev indragna. Sverige har aldrig kunnat försvara sig mot ett stormaktsanfall. Vår säkerhetspolitik har alltid gått ut på att vi inte skall försätta oss i ett sådant läge, att vi drar på oss ett stormaktsanfall. Det är därför medlemskap i Nato är en sådan dålig idé.