För att förstå Putin måste man förstå den miljö i vilken han växte upp.
Vladimir Putin föddes den 7 oktober 1952; han är idag alltså 68 år. 1952 led Sovjetunionen fortfarande av de fruktansvärda förlusterna i andra världskriget. Putins far hade deltagit i Leningrads försvar mot tyskarna. Putin fostrades i ett tufft liv på stadens bakgårdar, vilket var en anledningarna till han lärde sig judo.
I mitten av 1960-talet, då jag först kom till Sovjetunionen, fanns det efter Chrusjtjovs töväder förhoppningar om ett bättre liv för landets invånare. Dessa förhoppningar grusades under den stagnation som satte in under Brezjnevs period i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Cynism och likgiltighet bredde ut sig. Samhällskontraktet löd: Ni låtsas att Ni betalar oss lön och vi låtsas att vi arbetar. De troende kommunisterna blev allt färre. För en ambitiös ung man eller kvinna som ville se omvärlden fanns det bara två huvudsakliga karriärvägar – underrättelsetjänst i utlandet i KGB:s regi eller diplomatyrket. Bägge var elitutbildningar. Putin valde den första, inspirerad av den hjältegloria som framgångsrika ryska spioner hade fått.
Efter ha läst tyska och tagit juristexamen vid Leningrads universitet, där en av hans lärare var Anatolij Sobtjak som sedermera blev Petersburgs förste borgmästare och Putins chef, blev Putin antagen i KGB. Efter några år i Petersburg blev han under senare delen av 1980-talet stationerad i Dresden. Där blev han flytande i tyska. Putin är den förste ryske ledare efter bolsjeviktiden som talar västeuropeiska språk.
Sovjetunionens kollaps 1989–1991 drabbade Putin och hans familj. De fick lämna den trygga miljön i Dresden och återvända till en gangsterinfekterad miljö i Petersburg. Det ligger en sanning i Putins ord som nyvald rysk president att Sovjetunionens sönderfall var en geopolitisk katastrof och att den sovjetiske medborgare som inte i sitt hjärta sörjer landets förfall är hjärtlös, liksom att den som med sitt hjärna vill ha Sovjetunionen tillbaka inte har förstått någonting.
Sovjetunionens befolkning halverades från 293 miljoner till 146 i Ryska Federationen. 25 miljoner etniska ryssar hamnade utanför landets gränser. Tiotals miljoner blev arbetslösa och förlorade fotfästet i tillvaron. Med en inflation på 2000 procent år 1992 uppstod varubrist, förlust av sparkapital och uteblivna betalningar av löner och pensioner. Den ryska ekonomin blev för många en primitiv bytesekonomi. Supermakten Sovjetunionen blev ett ryskt fattighus, där mafia och kriminalitet höll på att ta över och där det för ambitiösa personer som Vladimir Putin gällde att slå sig fram. Allt detta har präglat hans personlighet och gjort honom hård, några skulle säga kallhamrad.
Jag träffade Putin första gången hösten 1994 i St. Petersburg tillsammans med hans chef, borgmästare Sobtjak. Putin smälte då in i väggarna och gjorde inget intryck på mig.
Efter det att Sobtjak förlorat guvernörsvalet 1996 rekryterades Putin 1997 till presidentadministrationen i Moskva. Han blev senare chef för den ryska säkerhetstjänsten, FSB, och därefter för det ryska säkerhetsrådet. Jag träffade honom vid flera tillfällen i Moskva, bland annat en gång i februari 1999 – då patriarken Alexy fyllde 70 år – tillsammans med inrikesministern och blivande premiärministern Stepasjin, som jag kände väl. Stepasjin lade sin arm beskyddande om Putin och sade till mig: Putin är en bra karl. Ja, sade jag, jag vet det. Putin kritiserades vid detta fall av media för regimens misslyckanden i Tjetjenien. Drygt ett halvår senare skulle Putin ersätta Stepasjin som premiärminister.
Sommaren/hösten 1999 var frågan om efterträdare till Jeltsin akut. De flesta trodde att förre utrikes- och premiärministern Primakov skulle bli segraren i det kommande presidentvalet våren 2000. Andra diskuterade kandidater var Moskvas borgmästare Luzjkov och Jeltsins förre gunstling Nemtsov.
Den 9 augusti 1999, när jag var på semester i Sverige, ringde mina medarbetare på ambassaden och sade att Jeltsin just haft en presskonferens där han avskedat Stepasjin på grund av misslyckandena i Kaukasus och utsett Putin till ny premiärminister samt tillagt att Putin borde bli en utmärkt efterträdare till Jeltsin själv som president.
Min första kommentar i telefonen var: Mais il n´est pas presidentiable! – simpel byråkrat som Putin var.
Jeltsin har själv sagt att han fick en lista på 20 namn som möjliga efterträdare. De som stod bakom urvalet var Jeltsins dotter Tatiana och hennes make Jumasjev, som arbetade i presidentadministrationen, samt de inflytelsrika oligarkerna Pugatjov och Berezovskij. Bland dessa hade Jeltsin valt Putin. Varför? Sannolikt därför att han kom ihåg hur illa han själv hade behandlat Gorbatjov och inte ville behandlas lika illa av sin efterträdare. Den viktigaste egenskap Jeltsin och hans familj sökte hos efterträdaren var lojalitet, och det var något som Putin gjort sig känd för gentemot Sobtjak. Vidare ville Jeltsins omgivning, inklusive flera av oligarkerna, ha en person som de trodde sig kunna styra, och då vore det lättare med en person som inte hade en egen politisk plattform som Primakov, Luzjkov eller Nemtsov.
Dock gällde det att få Putin vald till president. Det skedde genom att man skapade en nytt politiskt pro-putinskt parti som tog upp striden med Primakov och Luzjkov i det parlamentsval som skulle äga rum i december 1999. Efter en mycket smutsig valkampanj vann Putins parti, det som senare blev partiet Enade Ryssland.
Från 31 december 1999 var Putin både premiärminister och t.f. president efter Jeltsins avgång. Han deltog inte aktivt i presidentvalskampanjen våren 2000, i vilken Primakov och Luzjkov inte ställde upp. Med hjälp av de stora statliga informationsresurserna vann Putin redan i den första valomgången med 53 procent. 47 år gammal installerades han som president i Kreml den 7 maj 2000, där jag som doyen var närvarande och där han formulerade sitt sociala kontrakt med det ryska folket: Ge mig Ert förtroende, så skall jag se till att Ni får det bättre. Med god hjälp av de högre oljepriserna kunde han hålla sitt löfte, och folk trodde honom.
En anledning till att så många röstade på Putin var att han var en anti-Jeltsin: Yngre, i god fysisk form, kompetent och effektiv, drack inte.
Under Putins första tio ämbetsår – från 1999 till 2009 – steg den ryska medellönen räknat i dollar från 100 dollar/månaden till 1000 dollar/månaden. Det berodde på en bättre skötsel av samhällsekonomin men främst på de höjda olje- och gasinkomsterna på exportmarknaden. En bra politiker skall ha tur också.
Putins första mandatperiod 2000–2004 får betraktas som en succé. Efter ett första år då han visade viss osäkerhet – minns incidenten med den sjunkna ubåten Kursk sommaren 2000 – tog han alltmer kommandot och drev igenom viktiga ekonomiska reformer och inriktade den ryska utrikespolitiken på samarbete med Västeuropa och USA. Även i fråga om kriget i Tjetjenien hade Putin stöd av befolkningen.
Under dessa år träffade jag Putin ett antal gånger, bland annat i samband med statsminister Göran Perssons flerfaldiga besök. Vid ett sådant tillfälle fick jag ett kort enskilt samtal med Putin om ett besök jag gjort i Tjetjenien. Vid alla våra samtalstillfällen med Putin visade han sig suveränt behärska sakmaterian och behövde inget stöd från sina fackministrar. Vid en lunch med Persson och EU-ledningen 2001 visade han öppet sitt missnöje med Vitrysslands president Lukasjenko.
En omsvängning i Putins politik kom 2003/2004. Den första signalen kom med arresteringen av oligarken Chodorkovskij i oktober 2003 och konfiskeringen av hans oljebolag Yukos. Den andra signalen kom i september 2004 i ett tal av Putin efter det förfärliga gisslandramat i en skola i Beslan i Kaukasus. Putin sade då att statsmakten i Ryssland måste stärkas ytterligare och varnade dunkla utländska krafter för att ta stycken av rysk jord. Bakom denna omsvängning torde ligga såväl de frekventa terroristdåden i Ryssland som Putins frustration över det magra gensvar han fått på sin västvänliga politik – som inkluderat ett närmande till EU och Nato – men också påtryckningar från hans kolleger i de ryska säkerhetstjänsterna.
Den mera hårdföra ryska säkerhetspolitiken fick sin slutgiltiga utformning i Putins anförande vid säkerhetskonferensen i München i februari 2007. Putin deklarerade då att Ryssland inte skulle underordna sig någon amerikansk världsordning utan prioritera egna nationella intressen.
Putins andra mandatperiod som president tog slut våren 2008. Den ryska konstitutionen från december 1993 fastslog att en och samma person inte kan inneha presidentämbetet mer än två mandatperioder i följd. Som jurist är Putin konstitutionalist, och jag hyste under min tid i Moskva aldrig någon tvekan om att han skulle avgå 2008. Samtidigt var det så att Putin framstod som den obestridlige ledaren av Ryssland med starkt folkligt stöd. Putin löste problemet genom att föreslå sin nära medarbetare Dmitrij Medvedev som presidentkandidat och själv ta posten som premiärminister med full kontroll av ekonomin och mycket annat. Problemet återkom på hösten 2011, då en presidentkandidat skulle nomineras till valet 2012. Medvedev hade nog trott att han skulle få sitta en period till, men Putin tyckte annorlunda. Jag skulle vilja uttrycka det så att hans inre röst sommaren 2011 sade honom, att han måste återta de samlade tyglarna i den besvärliga situation Ryssland hamnat i med ekonomisk nedgång och svåra utrikespolitiska motsättningar. Eftersom 1993 års konstitution endast förbjöd en person att inneha presidentämbetet två perioder i följd, kunde Putin efter en period som premiärminister återigen ställa upp som presidentkandidat i upp till två mandatperioder. Samma system finns i några latinamerikanska stater, bland annat i Chile.
Vad som vidare hade hänt var att Duman på förslag av president Medvedev hade förlängt presidentens mandatperiod från fyra år till sex från och med 2012. Putin valdes därför 2012 för en period till 2018 och därefter till innevarande mandatperiod 2018–2024. Man kan jämföra med Femte republiken i Frankrike, där de Gaulle och Mitterrand valdes i sjuårsperioder, medan Chirac efter en sjuårsperiod fick nöja sig med fem år.
Fram till nyligen har Putins popularitetssiffror pendlat mellan 50 och 80 procent. Han har effektivt sett till att han inte har någon konkurrent om makten. Från början uppfattades han som en ung och modern president. Nu är han främst pensionärernas president.
Putin är nu inne i det som borde vara hans sista mandatperiod med avslutning våren 2024. Han blir då 72 år. Som Ni vet har detta nu ändrats genom att Kreml våren 2020 drivit igenom en författningsändring som nollställer 1993 års författning i fråga om utseende av president. Man tar bort klausulen om förbudet mot två mandatperioder i följd. I framtiden blir det som i Amerika att en president överhuvudtaget endast kan vara president i två mandatperioder. Det utesluter teoretiskt en ny Putin-president. MEN eftersom konstitutionen på denna punkt samtidigt nollställs, finns inget formellt hinder mot att medborgaren Vladimir Putin år 2024 väljs till president för en ny sexårsperiod och till och med år 2030 för ytterligare en period på sex år.
Skälen till denna får man säga dubiösa författningsändring torde vara flera. Den viktigaste torde vara att Putin ser sig som nationens fader och betraktas som sådan. Han och hans nära medarbetare torde anse att övergången från ett Sovjetunionen i förfall till ett välfungerande, stabilt och välmående Ryssland med en stark utrikes ställning ännu inte är fullbordad. Mycket återstår att göra. Putin vill för allt i världen under de kommande fyra åren fram till 2024 inte ses som a lame duck president. Det skulle leda till svåra inrikespolitiska intriger och infighting i den så kallade ryska eliten med ökad instabilitet som följd. Det minimeras med det nya författningsförslaget, då Putin kan hålla presumtiva efterträdare i ovisshet om sina planer.
Putins första prioritet torde således vara att säkra att det samhällssystem han byggt upp i Ryssland med en stark statsmakt och en befolkning som hålls på gott humör genom riktade subventioner och förenas i en uppslutning kring traditionella ryska värderingar, inklusive om en särskild rysk roll i världssamfundet, blir bestående. Han försöker lägga grunden för detta genom att förnya den ryska statsadministrationen med yngre, mer teknokratiska krafter som är bundna till honom. Huruvida detta kommer att lyckas är en helt annan sak. Ryssland har haft en ekonomisk nedgång sedan 2011 och missnöjet hos befolkningen håller på att växa. Opinionsutvecklingen i Vitryssland är ett varningstecken även för Putin. Liksom andra politiska ledare torde Putin vara angelägen om ett gott eftermäle – inte bara som samlare av rysk jord (Krim) – utan än mer som den som återupprättat ett starkt och välmående samhälle i Ryssland à la Peter den Store och Katarina den Andra.
En tredje bevekelsegrund för Putin torde vara att han inte ser någon i hans tycke lämplig efterträdare, till vilken eller vilka han med förtroende kan överlämna sitt arv. Så blir det ofta när man suttit på toppen länge. En spirituell rysk politolog, Gleb Pavlovskij, har liknat Putin vid en alpinist som klättrat upp på den högsta toppen och inte vet hur han skall ta sig ned.
Det sagda innebär att vi lever i ovisshet om vad som kommer att ske år 2024. Putin kan välja att avgå då, om han funnit en lämplig efterträdarlösning, och hålla sig i bakgrunden som en annan Deng Hsiao-peng. Eller sitter han ytterligare ett antal år som president. Åldern är knappast ett problem. 2024 är Putin 72 år. Han förefaller än så länge vara vid god hälsa. 2030 skulle han vara 78 år, lika gammal som Joe Biden som nu kandiderar för att bli USA:s president.
Näst efter Stalin är Putin den ryske ledare som suttit längst på sin post. Bland världens ledande statschefer är han också doyen, respekterad av vissa, avskydd av andra.
Förr eller senare kommer Putin naturligtvis lämna ifrån sig makten. Förmodligen kommer det att ske stegvis. Sannolikt kommer det efter Putin bli ett mer kollektivt styre liksom skedde efter Lenin, Stalin och Chrusjtjov. Jag tror inte man skall vänta sig några drastiska politiska förändringar men väl en modernisering av samhällsstrukturen för att få ekonomin att fungera bättre och därigenom försöka bibehålla den sociala stabiliteten. Samtidigt förblir det viktigt för Ryssland att komma bort från sin pariaställning i många västerländska ögon. Det beror inte enbart på Ryssland utan också på hur andra länder, inte minst USA och EU, förhåller sig till Ryssland
Mina personliga intryck efter flera sammanträffanden med Putin är att han är en modern och rationell person, fast naturligtvis präglad av sin bakgrund i säkerhetstjänsterna. Han är, som jag sade, den förste ryske ledare efter Lenin som talar ett västeuropeiskt språk, tyska, och förstår engelska. Hans utrikespolitiska kunskaper är stora; överhuvudtaget är hans detaljkunnande stort, vari han skiljer sig från de flesta västerländska politiker.
Putin gör ett mycket kontrollerat och inåtvänt intryck. Han låter gärna andra vänta på sig vid avtalade möten. Han har snabb och multipel fattningsförmåga. Löser helst problemen hands on. Han har sin vision av sitt ansvar som president för den ryska nationens bevarande och framsteg. Lojalitet mot de nära medarbetarna och vännerna karakteriserar Putin, men också långsinthet när han tycker någon har svikit honom. Han skiljer därvid på fiender och förrädare, vilket vi sett flera exempel på. Ett problem är att Putin, liksom många andra politiska ledare, omges av alltför många ja-sägare och personer som vill agera i chefens anda. Till skillnad från Jeltsin, som inte brydde sig om vad pressen skrev om honom, förefaller Putin vara mera känslig för mediakritik, vilket har påverkat opinionsklimatet i Ryssland. Icke desto mindre är de sociala medierna i Ryssland mycket livaktiga.
För att sammanfatta:
Putin välkomnades till makten år 2000 såväl av den ryska befolkningen som av omvärlden. Hans första mandatperiod som president var framgångsrik både inrikes- och utrikespolitiskt. Det gick bra för Ryssland ekonomiskt fram till 2011 tack vare de höga råvarupriserna, för vilket Putin fick äran i befolkningens ögon. Utrikespolitiskt har Putin, på gott och ont, gett Ryssland en mer framskjuten plats på världsarenan än vad Jeltsin kunde göra. Det återstår för Putin att se till att Ryssland kommer ur sin nuvarande ekonomiska svacka, delvis förorsakad av egna misstag, samt att återställa normala politiska och ekonomiska relationer med västmakterna. Detta måste ske med beaktande av den ryska samhällsopinionen, där flera grupper börjat tröttna på den rådande stagnationen och säkerhetsorganens alltför stora självsvåld. Det samhällskontrakt Putin slöt med Rysslands medborgare år 2000 har börjat knaka i fogarna. För att lösa dessa problem torde han anse att han behöver ett antal år till.
Anmärkning. – Författaren är förutvarande svensk ambassadör i Moskva och har bland annat varit statssekreterare i försvarsdepartementet. Texten återgår på ett anförande i Sällskapet, Stockholm, den 8 september.