En av svagheterna med indelningsverket var problemet med att få fram tillräckligt med förstärkningstrupper. Under kriget med Ryssland 1808 -1809 stod det klart att något måste göras med indelningsverket för att kunna skaffa fram tillräckligt antal reservsoldater.
Redan 1808 kom ett påbud om lantvärnet vilket innebar att var fjärde/femte vapenför ogift man mellan 18 och 25-års ålder inskrevs i värnet. Samma år uttogs ca: 30.000 man till lantvärnet och fördelades landskapsvis på särskilda lantvärnsbataljoner. Men på grund av bristande utbildning och utrustning råkade hela lantvärnet i vanrykte. Ungefär 6.000 lantvärnsmän dog i olika fältsjukdomar (främst dysenteri) mellan hösten 1808 och våren 1809.Lantvärnet användes endast under en kortare period, nämligen kriget mot Ryssland 1808 – 1809. Lantvärnet avvecklades 1811.År 1809 lades en proposition i riksdagen om inrättande av en nationalbeväring men rönte ingen framgång. I samlingen ”Lantvärnet” på Krigsarkivet finns generalmönsterrullor över manskapet som tjänstgjorde i Lantvärnet.
Vid 1810-års riksdag beslöt man om uttagandet av 50.000 man förstärkningsmanskap. Syftet var att komplettera de ordinarie regementena till full styrka utan att betunga rotarna. Varje stad och socken skulle ställa 1 soldat (förstärkningskarl/förstärkningssoldat) på var 20:e vapenför person i åldern 20 – 45 år. Uttagningen av förstärkningsmanskapet var närmast att likna vid utskrivningar. Det ständiga knekthållet hade en gång i tiden accepterades av allmogen i de olika landskapen just därför att man skulle slippa den förhatliga utskrivningarna. I första hand skulle frivilliga antas och om detta inte räckte fick lotten avgöra. Dessvärre var det tillåtet att skaffa ersättare vilket favoriserade de rika. Läs artikel