Vi återpublicerar här en artikel om Nato-option från 10 december 2020.
Sverigedemokraterna har justerat sin linje och förespråkar nu öppet en så kallad Nato-option för Sverige. Vad den skulle innebära är oklart. På något sätt går den väl ändå ut på att vi uttalar att vi kan komma att söka medlemskap i militäralliansen i en framtid.
I en debattartikel i Aftonbladet (9/12) skriver företrädare för partiet:
”Genom att Sverige uttalar en så kallad Natooption, likt Finland, stärker vi säkerheten i vårt närområde. Sakpolitiskt innebär inte detta någon avgörande förändring i vår politik. Det innebär inte att vi ändrat uppfattning i frågan om ett svenskt medlemskap i Nato.”
SD trycker alltså på att Sverige skall ha en liknande skrivning om en Nato-option som Finland men klargör samtidigt att partiet kvarstår vid sin uppfattning att Sverige inte ska ansöka om medlemskap i Nato.
SD vill av något märkligt, aldrig riktigt klargjort skäl verka för ett försvarsförbund med Finland och ser tydligen en svensk Nato-option som ett led i förverkligandet av detta synnerligen äventyrliga projekt som bara skulle utsätta oss för större risker utan några säkerhetspolitiska vinningar.
Den finska hållningen i denna fråga är rätt allmänt hållen. Men som den förnuftiga småstat man är framhåller man att till grunderna för Finlands utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik hör att upprätthålla en nationell rörelsefrihet samt valmöjligheter. Detta är i och för sig rätt. Självbestämmandet är centralt för småstaten i kritiska lägen. Enligt finnarna inbegriper det en möjlighet att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato. Man framhåller att frågan ses över från tid till annan med beaktande av förändringarna i den internationella säkerhetsomgivningen. Att detta i och för sig rätt självklara uttalas i allmänna termer kan man möjligen ha synpunkter på. Optionen att försöka alliera sig med någon stormakt på acceptabla villkor för eget självförsvar finns ju alltid där om nöden inte har någon lag. Vad man emellertid inte vet i dagsläget är vilken eventuell allians eller kombination som är mest gynnande när det bränner till på allvar. Förmodligen ingen, ty stormakter är inte att lita på. Signalen i sig tillkom för rätt länge sedan på finsk sida.
SD:s talesperson för försvarsfrågor Roger Richtoff understryker att man inte i dagsläget är för Natomedlemskap:
”Vi säger klart och tydligt nej. Vi har inte ändrat uppfattning.” (Svenska Dagbladet 9/12)
Bland de borgerliga partierna, som sedan längre eller kortare tid velat ha ett svenskt Nato-medlemskap, försöker man dock framhäva SD:s kompletterande linje som en viktig signal, och något de hoppas kan utnyttjas för att komma närmare ett medlemskap.
Riksdagens sammansatta försvars- och utrikesutskott beslöt på onsdagen att regeringen ska uppmanas att införa en Nato-option i Sveriges säkerhetspolitiska linje. Bakom förslaget om tillkännagivande står Moderaterna, Kristdemokraterna, Centern, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Riksdagen kommer i samband med behandlingen av propositionen om totalförsvaret den 15 december att ta ställning till utskottets förslag till skrivning.
Regeringen avvisar dock kategoriskt förslaget om att införa en Nato-option och håller fast vid alliansfriheten. Utrikesminister Ann Linde säger till Svenska Dagbladet (9/12):
”Detta är en betydelsefull negativ händelse för säkerheten för oss i Sverige. Sådana här beslut ska diskuteras gemensamt, det ska tas med stora majoriteter”.
Vidare säger utrikesministern att Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast och att en Nato-option inte kommer att finnas i utrikesdeklarationen i februari.
För Sverige skulle en skrivning om en Nato-option inte medföra några fördelar.
Finland har ett starkt territorialförsvar baserat på allmän värnplikt och i sin säkerhetspolitiska deklaration har man slagit fast att landets territorium inte får användas av främmande makt:
”Finland godtar inte att dess territorium utnyttjas i fientliga syften mot andra stater.”
Vidare trycker man på vikten av det egna starka nationella försvaret:
”Finland är ett militärt alliansfritt land, som upprätthåller det egna försvarets trovärdiga kapacitet.”
Sverige saknar idag ett försvar med trovärdig kapacitet. Istället har regeringen baserat mer och mer av vår säkerhet på militära samarbeten med USA och Nato och tillhandahållit svenskt territorium för främmande styrkor i övningar.
För omvärlden framstår det allt klarare att för Sveriges del utrymmet för en självständig politik har minskat. Finland har i kraft av sitt starka försvar och sin klara politiska deklaration om alliansfrihet en frihet att med bevarad trovärdighet gå sin egen väg.
Av och till diskuteras i Finland frågan om Nato-medlemskap, men det finns ett starkt stöd bland befolkningen för fortsatt alliansfrihet. I opinionsundersökningar brukar endast cirka 20 procent av den finska befolkningen vara för medlemskap.
Nyligen svarade president Sauli Niinistö på en fråga om ett eventuellt Nato-medlemskap och varför Finland inte fattat något beslut om saken.
Niinistö upprepade vad han sagt tidigare: att Finlands säkerhet baserar sig på ett starkt försvar, så att det blir dyrt och oattraktivt att försöka komma dit, på samarbete med bland andra Sverige, goda relationer till Ryssland (enligt presidenten kan vi inte glömma bort landets stora granne) samt internationella regelverk. (Yles Radio 6/12)
Man kan också nämna att i senaste presidentvalet fick den mest uttalade Nato-anhängaren Nils Torwalds från Svenska Folkpartiet endast ett par procent, då han förde fram Nato-medlemskap som en viktig fråga.
När nu SD talar om en Nato-option för att ”harmonisera” med Finland blir det bara grumligt.
Utspel som införandet av en Nato-option ökar inte vår säkerhet, särskilt när vi inte själva har ett starkt folkförsvar för hela territoriet som grund.
Sverige har som alliansfri och suverän stat alltid möjligheten att välja väg i säkerhetspolitiken. Vi är inte bundna av några avtal som begränsar oss. Ytterst väljer vi den väg som säkrar vårt oberoende och minskar risken för att dras in i krig. Det kan vara Nato-vägen eller någon annan väg.
I oträngt läge finns ingen anledning att börja tala om medlemskap i en militärallians styrd av en stormakt. En option är inget man behöver besluta om. Den kräver inga förhandsåtaganden. Det är ett politiskt avgörande som statsledningen har att fatta i ett synnerligen kritiskt läge där i bästa fall flera rationella valmöjligheter står oss till buds. Och självbestämmandet och vår territoriella integritet säkras sannolikt bäst även i sådana lägen genom fortsatt alliansfrihet. SD:s optionsutspel handlar knappast om säkerhetspolitik i nationens intresse utan om kortsiktigt taktiserande.
Talet om en Nato-option är på ett plan en klart underordnad symbolfråga. Allvarligare är i grunden vår egen bristande värnkraft samt de många steg vi hela tiden tar för att anpassa oss till, ställa oss in hos och underordna oss Nato och dess ledande makt USA. Detta reducerar våra möjligheter till självbestämmande i svåra lägen och riskerar att dra oss in i aggressiva konflikter vi inte har något som helst inflytande över.