Vi återger här artikel från 2011 som Wilhelm Agrell skrev om värnplikten. Frågan är i högsta grad aktuell idag.
Med beslutet av vårriksdagen 2010 att låta värnplikten och civilplikten vara vilande togs det sista steget i en lång process för att modifiera och till sist i grunden förändra principerna för försvarets personalförsörjning. Värnplikten som institution var därmed i praktiken borta och ersattes av ett system med anställda soldater och sjömän.
Från regeringen betonades visserligen gång på gång att det inte var fråga om en övergång till ett yrkesförsvar utan om en effektivisering och liberalisering där plikt ersattes av frivillighet, men detta handlade mera om politisk retorik än om en adekvat beskrivning.
De huvudsakliga skälen bakom det som med rätta beskrevs som ett systemskifte var att värnplikten, på samma sätt som tidigare alliansfriheten och invasionsförsvaret, ansågs ha tjänat ut. Med den stora omläggning av försvaret som inleddes 1999–2000 minskade mängden förband drastiskt. Denna process fortsatte i försvarsbeslutet 2004 då den avsedda insatsorganisationen i stort sett halverades och alla enheter för nationellt försvar utom hemvärnet ströks bort av budgetskäl. Läs artikel