På Dagens Nyheters debattsida (7/1) skriver 25 försvarsdebattörer att Sverige skall gå med i Nato utifrån våra egna svenska intressen.
Debattörerna hävdar att ett svenskt Nato-medlemskap inte skulle öka spänningen i Östersjöområdet mera än att det blir ”rysk irritation och hotfullt propagandakrig”. Förespråkare för fortsatt svensk alliansfrihet har understrukit att ett Nato-medlemskap sannolikt skulle uppfattas som mycket provokativt och leda till inte bara irritation och propaganda från Rysslands sida utan mer militär övningsverksamhet från båda sidor, fler överflygningar och incidenter från båda sidor och en ökad uppbyggnad av militära styrkor i området från båda sidor. Inget av detta ligger i vårt intresse.
Mot artikelförfattarnas ytliga påståenden om att spänningsläget inte kommer att avsevärt försämras vid ett Nato-medlemskap står erfarenheterna av hela 1900-talets svenska säkerhetspolitik. Grunden har varit att verka för avspänning i vår region och att föra en politik som inte riktas mot någon stormakt i vår närhet. Den politiken har hållit oss utanför två världskrig och ett långt kallt krig. Den historiska bakgrunden omnämns inte av artikelförfattarna.
Alternativet till Nato-medlemskap är ett starkare svenskt försvar och ett försvarssamarbete med Finland. Detta berörs inte i artikeln, vilket ger bilden av ett svagt och isolerat Sverige.
Trots skribenternas försäkran att de är ute för att tillgodose Sveriges intressen, kommer det fram ett annat mycket tydligare utvecklat skäl till varför man vill ha ett svenskt Nato-medlemskap.
Det gäller Baltikum.
Sverige skall som medlem i Nato tjäna som en militärbas och som utgångsläge för Natos flyg i samband med ett krig i Baltikum. Artikelförfattarna tror inte riktigt på Natos förmåga eller vilja att försvara Baltikum utan att alliansen har tillgång till Sveriges territorium.
Tanken är inte ny.
Flera av artikelförfattarna har i olika sammanhang fört fram det skälet. I grunden är det en krigspolitik som här formuleras om än i termer av säkerhet.