Trots hegemonin i opinionsbildningen har förespråkarna för ett svenskt Nato-medlemskap inte lyckats övertyga svenska folket. DN/Ipsos mätning, som redovisades 8/1, ådagalägger en stabilitet i opinionen. 50 procent av de tillfrågade motsätter sig medlemskap, endast 34 procent säger sig vara för.
Sådana siffror kan ändras. Det intressanta är stabiliteten över tid. En viss förskjutning i riktning mot Nato-positivism har förespråkarna kunnat notera under senare år – men det är absolut inte tal om något genombrott. I vårt närmaste grannland, Finland, är det folkliga medlemskapsmotståndet än mer uttalat och konstant. (Fast gänget av 25 försvarsdebattörer på DN-debatt 7/1 utelämnade helt frankt Finlands säkerhetspolitiska situation och orientering när de talade sig varma för svenska krigsinsatser i Baltikum!)
Man ska lägga detta vid sidan om opinionsmätningen några dagar tidigare, som gav vid handen att 72 procent av folket vill ha allmän värnplikt i en eller annan form. Det finns alltså en stark försvarsvilja hos svenskarna, och det finns också en vilja till fred och oberoende.
Nato-lobbyn förmår inte inse detta. De fortsätter ihärdigt sina försök att klyva nationen i de vitala säkerhets- och försvarspolitiska frågorna. Deras främsta representanter kommer från samma krets av politiker, militärer och ideologer som såg till att invasionsförsvaret skrotades, att värnplikten upphörde och att Sveriges riksdag antog en äventyrlig solidaritetsförklaring.
Deras trovärdighet är mycket låg. Deras ihärdighet kan vara högre. Det senare är ett gott argument för medlemskapsmotståndarna att inte ge upp kampen för att bevara den militära alliansfriheten och för att återinföra ett folkförsvar anpassat till tidens krav.