Vid genomgångar under krigsförbandsövningar och särskilda övningar för befäl på 1980-talet fick man lära sig, att det primära hotet mot Sverige inte längre utgjordes av storskalig invasion över territoriet utan av diversionsattacker, det vill säga handlingar av främmande element som utfördes djupt inifrån vårt land. Man tänkte sig att fientliga krafter hade infiltrerat viktiga samhällsfunktioner och i ett givet ögonblick gjorde dem obrukbara. Därefter kunde motståndaren lätt besätta landet.
Detta var ett årtionde, då det rådde en viss spion- och ubåtshysteri i Sverige. Men vi hade ännu inte gjort oss sårbara genom digitalisering av centrala kommunikationskanaler och beslutsvägar. Och kalla kriget var alltjämt kallt, tack och lov.
Den hotbild som målas upp idag, genom regeringsdokument och statsrådsuttalanden och medial uppskrivning, har vissa likheter med tongångarna för några decennier sedan. Skillnaden är att budskapet nu sprids inte bara som försvarsinformation inom krigsorganisationen utan till en bredare allmänhet och att det har blivit officiell politik. Försvarsminister Peter Hultqvist uttrycker sig i ytterst bestämda ordalag och pricksäkert, några dagar före Folk och Försvars årliga rikskonferens:
”Vi skriver om likvidering av nyckelpersoner för att beskriva hårdheten i hotbilden.”
Han fortsätter:
”Det kan drabba officerare, politiska beslutsfattare, chefer i centrala myndigheter – människor som på olika sätt kan påverka och se till att vi fattar snabba beslut. Det kan också vara människor som angriparen på förhand vet inte kommer att vara beredd[a] att böja sig.”
Hultqvist kallar detta för ”tydliggörande” och ”tidsanpassning”.
Också Dagens Nyheters försvarsreporter Mikael Holmström drar paralleller till 80-talet. ”Då fanns en fruktan för överraskande anfall. Försvarsmaktens film Förebudet 1987 visade lönnmördare i svenska uniformer under ett kuppanfall”, skriver han. Men alla var inte med på noterna, och det ledde heller inte till något policyskifte. Det är det som nu har hänt, menar Holmström. Han talar om en ”helomvändning”. Nu som då är Ryssland, inte längre i sin sovjetiska supermaktsroll, det enda hotet.
Hur trovärdig är en sådan verklighetsbeskrivning? Det är ingen verklighetsbeskrivning. Det är ett scenario, ett framtänkt utfall. Enligt den doktrin som riksdagspartierna har pratat sig samman om kan Sverige framdeles bli ett förstahandsmål vid en upptrappad stormaktskonflikt. Detta har länge ansetts vara en osannolik framtidsbild. Ordet ”osannolik”, som senast dåvarande utrikesminister Margot Wallström tog i sin mun vid en tidigare FoF-konferens, är utrensat. Betyder det att vi sannolikt blir ett offer för krigshandlingar? Så långt har ingen i ansvarsställning gått, men tyvärr ligger nog detta i resans riktning.
Sådant här kalkylerande kan inte annat än att skapa osäkerhet. Det skapar osäkerhet genom att spela på en självpåtagen hjälplöshet. Den kollektiva känslan av hjälplöshet underblåses när inga aktiva åtgärder inom utrikespolitiken för att undanröja eventuella hot mot vårt lands suveränitet och territoriella integritet annonseras eller aktualiseras. Om den officiella propagandan kommer att lyckas med detta trick, är förstås en alldeles annan sak. De flesta svenskar torde anse att Sverige ska vara en fredsskapare, inte en bråkmakare.
Försvarsministern anser att han lägger ”korten på bordet”. Hur klokt är det? ”En svensk tiger”, hette det när krig pågick i våra grannländer och även framgent. ”Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt!” fick Sveriges medborgare veta år 1961. Under coronapandemin har det stått klart att Sveriges allmänna beredskap inför katastrofer inte är speciellt god.
Då är det inte dags att höja tonen. Då är läge för att hålla huvudet kallt.