Regeringsdeklarationen 3 oktober 2014 med formuleringen att den svenska militära alliansfriheten ”tjänar alltjämt vårt land väl” och att Sverige inte skall söka medlemskap i Nato var en viktig markering av den nya regeringen. Likaså skrivningen att Sverige skall aktivt verka för fredliga lösningar på konflikter, samarbete mellan stater och ett stärkande av FN.
Alliansfriheten handlar ytterst om att Sverige inte skall ingå i någon militärallians med förpliktelser att agera militärt för andra stater. Det sedan flera år pågående närmandet till Nato, nu senast med det så kallade värdlandsavtalet, är steg som i förlängningen kan underminera alliansfriheten både formellt och genom att Sverige kan komma att uppfattas av omvärlden som icke-alliansfritt.
Allianfriheten kräver för att vara trovärdig ett försvar för att hävda territoriet både vid kränkningar och vid begränsade militära attacker. (Ingen begär dock att Sverige ensamt skall klara en stormaktsinvasion). Det är därför positivt att nu alla partier på olika sätt gett uttryck för viljan att stärka försvaret och det stöds av en bred majoritet av svenska folket. Försvarsministern har också deklarerat att han vill återinföra värnplikten i någon form. Försvarssamarbetet med Finland som inte innehåller militära förpliktelser stärker alliansfriheten.
Dock brister det i handling att värna territoriet även om ansvariga politiker försäkrar att alla gränskränkningar skall mötas. Oroande exempel är den passivitet som regering och försvarsmakt visat under kränkningar både av svenskt luftrum och på svenskt vatten.
ÖB och regeringen förklarade den 14 november 2014 att en ubåtskränkning skett på svenskt inre vatten i Stockholms skärgård. Statsminister Stefan Löfvén förklarade att man nu skall stärka försvaret för att kunna ”upptäcka och identifiera ” främmande ubåtar. Men det är inte försvarets primära uppgift vid kränkningar. IKFN, den stående ordern till försvaret om hur kränkningar skall bemötas, är tydlig. En främmande ubåt som påträffas på inre vatten i undervattensläge skall ”hindras från fortsatt verksamhet där” och för att uppnå det får ”vapenmakt tillgripas utan föregående varning.” En talesman för försvaret förklarade för Svenska Dagbladet att man inte begärt få sätta in verkanseld. I riksdagen var det bara folkpartiets Allan Widman som ställde frågan varför försvaret kallade ubåtsjakten för ”en underrättelseoperation” och om inte IKFN gällde. Försvarsminister Peter Hultqvist svarade bara undvikande. Det blev alltså förespråkaren för Nato-medlemskap Allan Widman som ställde den rätta frågan medan de som skulle värna alliansfriheten teg.
Betydelsen av IKFN är att främmande makter skall veta att insatser att värna territoriet görs utan hänsyn till den kränkandes nationalitet vilket är grunden för Sveriges alliansfrihet. Nationaliteten är inte avgörande. Kränker en stormakt och kommer undan med det är risken att den konkurrerande stormakten också försöker. Ingen vill ge fritt fram för den andre och då riskerar Sveriges territorium att bli en tummelplats för stormakter. Nu koncentrerades den offentliga diskussionen istället på frågan om den kränkande ubåtens nationalitet medan betydelsen av insättandet av vapenmakt aldrig lyftes fram. Alliansfrihet innebär ingen skyldighet att i alla lägen ha alla militära medel som behövs till hands. Men alliansfrihet kräver att Sverige sätter in de medel som finns till förfogande. Det duger inte att ursäkta militär passivitet med att det var brist på bra ubåtsjaktsvapen. Som alliansfritt land skall Sverige använda alla till buds stående medel.
Sverige har utsatts för upprepade kränkningar av luftrummet under de senaste åren. Intrången kommer både från Ryssland och Nato. IKFN säger att kränkande flyg skall avvisas. Debatten har rört om Sverige har tillräcklig incidentberedskap att sätta in JAS-plan för att klara uppgiften. Brist på flygplan i beredskap måste naturligtvis åtgärdas men än mer avgörande är den politiska beslutsamheten att hävda alliansfriheten. Ena stormaktens kränkningar får aldrig tillåtas medan den konkurrerande maktens kränkningar bemöts. Den 18 juni 2014 kränkte ett amerikanskt spaningsplan svenskt territorium över Gotland. Planet var på uppdrag i Östersjön och möttes av ryska jaktplan som gick upp från Kaliningrad. För att komma undan vek det amerikanska planet av in på svenskt luftrum. Enligt medier skall Sverige ha sagt nej till begäran att passera svenskt territorium. Uppenbarligen ansåg amerikanarna att man borde kunna gå in på svenskt luftrum för att komma undan. Det visar i så fall på en skrämmande utveckling där svenska regeringar inte velat eller förmått att föra en politik grundad på alliansfrihet med följd att USA tycks fått uppfattningen att svenskt territorium kan användas som skydd för eget flyg.
Det senaste årets omsvängning i försvarspolitiken, som bland annat visades i Försvarsbredningens rapport ” Försvaret av Sverige – Starkare försvar för en osäker tid” från maj 2014 där försvar av Sverige sattes främst och inte som tidigare deltagande i interventioner i andra länder, var ett viktigt framsteg för alliansfriheten. Under de senaste 20 åren har Sverige satsat på insatsstyrkor främst i Nato-ledda operationer på Balkan på 90-talet, i Afghanistan under det 13 år långa kriget där samt i den Nato-ledda interventionen i Libyen 2011. Sverige deltar nu med en mindre styrka i den Nato-ledda nya insatsen, Resolute Support Mission, i Afghanistan. Det är viktigt att den långa och impopulära insatsen i Afghanistan nu en gång för alla avslutas och att 2015 blir sista året för svensk militär i USAs krig i Centralasien.
Försvaret av territoriet är en förutsättning för alliansfriheten men den militära aspekten är inte ensamt avgörande. Säkerhetspolitiken har sedan andra världskrigets slut haft som mål att minska spänningarna i vårt närområde. Sven Hirdman har i antologin Bevara alliansfriheten – nej till Nato-medlemskap formulerat den politiken:
” Det finns fortfarande utrikespolitiska och inrikespolitiska spänningari Europa beroende på historiska oförrätter, fördomar och farhågor, etnisk och religiös splittring med mera. Eftersom Sveriges säkerhet i första hand skulle hotas av en ny storkonflikt i Europa mellan Ryssland och västmakterna, bör vi ägna vår säkerhetspolitiska förmåga till att bidra till mer avspänning mellan dessa länder. Vi kan göra det inom EU men även bilateralt i relation till Ryssland och USA liksom internationellt på nedrustningsområdet och överhuvudtaget när det gäller förtroendeskapande åtgärder. I detta ligger även att verka för frihandel och avskaffande av resehinder genom visumrestriktioner. Detta är en politik som bättre tjänar Sveriges och Europas intressen än att vi blir medlemmar av militäralliansen Nato.”