Regeringen Löfven har avisat oppositionspartiernas krav på en utredning om svenskt medlemskap i Nato. Det är bra. Frågan om medlemskap är inte teknisk utan en politisk fråga. Den kan bara besvaras i den politiska debatten och avgöras i parlamentarisk ordning. I riksdagen finns inget stöd för svensk Nato-anslutning, inte i den allmänna opinionen heller (bortsett från en enstaka opinionsmätning, beställd inför årets Folk och Försvar-konferens i Sälen och knappast tillförlitlig).
De som kräver en statlig utredning blundar för två saker.
För det första har Nato-frågan redan satts upp på dagordningen med ordentligt analysmaterial som har presenterats av försvarsberedningen, den så kallade Bertelmanska utredningen, en antologi från Krigsvetenskapsakademien som propagerar för svenskt Nato-medlemskap och en annan antologi som jag själv varit med om att göra och som redovisar motargumenten. Det råder ingen brist på faktaunderlag. Den expertis som landet kan prestera har mobiliserats. Var och en kan orientera sig.
För det andra är framförallt anhängarsidan mycket välorganiserad, vilket kanske inte är så konstigt, därför att det på den som bevisbördan ligger. Den har all anledning att vara aktiv. De stora tidningarnas politiska skribenter är också med få undantag Nato-vänliga och förespråkar ogenerat svenskt medlemskap sedan flera år tillbaka, och på nyhetsplats är rapporteringen tillrättalagd så att den traditionella alliansfriheten måste anses komprometterad: det nationella försvaret är urgröpt, vårt grannland Ryssland upprustar militärt och blir alltmer aggressivt, det dyker igen upp ubåtar i Stockholms skärgård titt som tätt, Sverige samverkan med Nato är redan långtgående. Men också ett försvar för vår militära alliansfrihet har börjat formeras, och detta bygger på två seklers lärdomar av fördelen med att stå utanför öppna konfrontationer mellan maktblocken.
Ett demokratiskt meningsutbyte kan alltså äga rum. Kravet på en extra utredning synes i själva verket vara ett sätt att undkomma en öppen debatt och frigöra sig från en tredskande befolkningsmajoritet. Enda möjligheten att få till stånd ett beslut om svenskt Nato-inträde torde vara en uppgörelse på elitnivån. En parlamentariskt sammansatt kommitté med enda uppgift att nå fram till ett förslag i Nato-frågan – om den inte havererar i ett ”huvudbetänkande” och ett ”reservationsbetänkande” – skulle inte kunna uppfattas annat än som ett fullbordat faktum, en redan träffad uppgörelse över medborgarnas huvud. Det bör också vara själva syftet med oppositionens initiativ: att hämna där. Gott är att det istället har hamnat på hälleberget.
Den säkerhetspolitiska aktivismen är ett obestridligt faktum. Det finns inget skäl att underblåsa den ytterligare. En ansvarig hållning – en som värnar Sverige som en oberoende nation, som ett självständigt statssubjekt – borde istället vinnlägga sig om återhållsamhet, besinning och politisk eftertanke. De ivrigaste Nato-anhängarna är hämtade ur samma krets av aktörer som avvecklade landets territoriella försvarskraft och avskaffade värnpliktsarmén, med vådliga konsekvenser för svensk säkerhet. Dessa beslut togs på ett kuppartat sätt. Men man ska inte kunna kuppa Sverige in i Nato. Därför är regeringens nej till utredning klokt och välbetänkt.