Regeringen Reinfeldt beslutade den 28 augusti 2014 att Sverige skulle träffa ett samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd. Detta motiverades med att det är en utgångspunkt för svensk säkerhetspolitik att Sverige bör kunna ge och ta emot militärt stöd och att hot mot vår säkerhet bäst avvärjs i samverkan med andra.
Värdlandsavtalet kommer att träda i kraft när Sverige informerat Nato om att nödvändiga krav är uppfyllda. En proposition kommer att läggas fram under våren 2016. Det har sagts att det bara är fråga om mindre lagändringar.
Samarbetet
Sverige samarbetar sedan drygt två decennier med Nato genom Partnerskap för fred (PFF). Samarbetet har omfattat av Nato ledda krigsinsatser. Det har blivit mer och mer avancerat. Det omfattar övningar som går ut på att med Natoförband öva krig med armé-, flyg- och marinstridskrafter. Under hösten 2014 utsågs Sverige till kvalificerad partner i PFF. Sverige har i år anmält förband att ingå i Natos snabbinsatsstyrka (NRF), men faktiskt deltagande i sådana insatser kräver inbjudan från Nato och svenskt beslut.
Nato har börjat prioritera övningar med inslag av kollektiva försvarsåtaganden enligt artikel 5 i Natos stadga. Eftersom Sverige ses som en kvalificerad partner och bidrar med förband till NRF, är det sannolikt att Sverige kommer att få erbjudanden om att delta.
Det har rått betydande partipolitisk enighet om samarbetet med Nato. I Försvarsberedningens rapport 2014 framhålls att Sverige ska ha möjlighet att delta i Natos mest avancerade och komplexa övningar. En gräns anges i försvarsberedningens rapport 2013, nämligen att samarbetet inte får innebära ömsesidiga försvarsförpliktelser.
Natostrukturer
De strukturer som gäller inom Nato tillämpas även vid samarbeten med länder som Sverige. Natos standarder har tillämpats på militära insatser som Sverige deltagit i under senare år.
Många övningar har motiverats med syftet att öva interoperabilitet i Natostrukturen, ”vilket erfarenhetsmässigt är en önskvärd förmåga i en internationell militär insats av det s.k. robusta slaget, t.ex. den i Afghanistan.” (SOU 2015:1) Luftförsvarsutredningen konstaterar: ”Under Libyen-insatsen visade flygvapnet att de i insats är fullt ut interoperala med Nato.” Utredningen noterar: ”Svensk interoperabilitet vilar på metoder och teknik som i dag definieras av Nato och USA.” (SOU 2014:88) Försvarsberedningen uttalade 2014 att försvarsmaktens utveckling mot interoperabilitet ska ske i enlighet med Natos standardiseringsnorm. (Ds 2014:20).
Carl Björeman har framsynt påpekat riskerna med denna utveckling: ”Den interoperabilitet som byggts in i det svenska militära försvaret innebär att det måste underordna sig stormaktsalliansernas militära kultur. Det finns risk för att försvarsmakten tenderar att bli en stat i staten, styrd av den kultur som råder i stormakternas offensiva krigsmakter, inte av nationella värderingar.” (Försvarets förfall, 2011)
Värdlandsavtalet – Sverige har vetorätt
Det bör först konstateras att Nato enligt värdlandsavtalet inte har rätt att vidta några åtgärder inom Sveriges territorium utan svenskt medgivande. Försvarsminister Peter Hultqvist underströk i en intervju den 10 januari 2015: ”Ingenting i detta sammanhang kommer att ske utan svenskt godkännande eller svenska beslut. Så att här kommer det inte bli frågan om att vi kommer att ha någon sorts permanent basering av utländska trupper eller att vi kommer att ha någon permanent förhandslagring eller några sådana saker.”
Men värdlandsavtalet har inte kommit till i ett tomrum. Det anger en inriktning och är avsett att tillämpas. Den bedömning försvarsministern gör idag kan ändras. I vilken omfattning, och för vilka ändamål, avtalet ska tillämpas kommer att visa sig.
Värdlandsavtalets inriktning
Värdlandsavtalet tar höjd både för övningar och krigsfall. Inom avtalets ramar ryms bl.a. användning av militära anläggningar, styrkor under Natos befäl på svenskt territorium, transiteringar av sådana styrkor och flygningar genom svenskt luftrum. Särskilda restriktioner anges inte när det gäller vapen.
Under rubriken ”Ändamål” anges syftet vara att lägga fast principer för att etablera operativa baser och för att tillhandahålla civilt och militärt stöd till Natostyrkor i Sverige eller understödda från Sverige. Avtalet är avsett att tjäna som bas för planeringen när det förutses åtgärder för civilt och militärt stöd till en rad militära aktiviteter från Natos sida.
Enligt avtalet kommer Sverige att med full kapacitet tillhandahålla stöd till de styrkor som sätts in för Natos militära verksamhet. Avtalet är dock bara tillämpligt in den mån parterna kommer överens om det (artikel 3.5). Nato lovar inte att gripa in för att försvara Sverige, och Sverige har ingen skyldighet att ge Nato civilt eller militärt stöd.
Sverige har dock gläntat på dörren och öppnat för en process, där man lätt, steg för steg och bakom lyckta dörrar, binder upp sig i en kedja av beslut, planer och åtgärder, som kan tendera att allt närmare inlemma landet i Natos strukturer och värderingar. Sverige behöver ha ett försvarssamarbete med andra länder, men det måste utformas så att det inte riskerar att underminera alliansfriheten.
En central fråga är vilken inverkan avtalet kommer att ha på Sveriges säkerhetspolitiska läge och försvarsförmåga. Sveriges praktiska samarbete med Nato har redan gått mycket långt. Risken är att tillämpningen av avtalet kan leda till en sådan urholkning av alliansfriheten att den tappar sin trovärdighet. Det är därför viktigt att löpande granska Sveriges samarbete med Nato, inklusive tillämpningen av värdlandsavtalet, och att gå emot sådant som är skadligt för alliansfriheten och Sveriges försvarsförmåga.
En avslutande fråga bör ställas: Vill inte svenska folket att Sverige ska kunna ta emot militär hjälp om landet mot all förmodan skulle komma att utsättas för ett angrepp. Jo, det vill säkerligen svenska folket. Inte minst för att en eventuell möjlighet till militärt stöd skulle motverka att ett sådant angrepp äger rum. Men genom Natosamarbetet och värdlandsavtalet börjar vi närma oss en gräns för vad alliansfriheten tål, och utan bevarad alliansfrihet får man räkna med att ett stormaktskrig med automatik drar in Sverige i kriget.