Betraktelse i påsktid
Det är med alliansfriheten som med akademisk frihet: statsmakter av olika slag och kulör har gjort mycket för att undergräva dem bägge. Ändå är det alldeles för tidigt för att avskriva dem. Tyvärr har professionerna inte slagit vakt om dem i tillräcklig grad. Professorerna har gått med på ”reformer” som har sänkt kvaliteten i universitetsundervisningen drastiskt och luckrat upp kraven på fackkompetens inom den akademiska organisationen. Höga officerare har bekämpat den allmänna värnplikten som stommen i ett folkförsvar och velat luta sig mot ett utifrån kommande militärt stöd.
Ändå besitter de båda sektorerna – högre utbildning och forskning respektive nationellt försvar – fortfarande en viss autonomi i förhållande till statsorgan och främmande makter. Denna autonomi är värd att slå vakt om. Den bör befästas och utvidgas. Den kan aldrig bli absolut. Vetenskapens värld kan omöjligen vara ekonomiskt självförsörjande. Det nationella försvaret behöver ha goda förbindelser med vänligt sinnade makter, och dessa bör vara så många som möjligt och helst balansera varandra. Mellan satsningar på forskning och rustning råder intrikata samband, som inte minst den amerikanska teknikutvecklingen visar.
Det vore fel att ge upp hoppet om universiteten, bara för att dessa far illa och utsätts för klåfingrighet och värdegrundsukaser. Det vore lika fel att anse alliansfriheten upphävd, bara för att statsråd och andra beslutsfattare begår övertramp titt som tätt. Det finns åtskilliga paradoxer här. Vi har ett friskolesystem men allt mindre frihet i läraryrket på akademisk nivå och därunder. Försvarsmakten har svårt att rekrytera personal, men regeringen är generös med gratis akademisk utbildning till officerare, som sedan kanske övergår till civil verksamhet. Det sker en fragmentisering av lärandet men samtidigt en tillväxt på och ett ökat resursflöde till icke-operativa nivåer. Inom både den civila och den militära akademin produceras åtskilligt av tvivelaktigt värde.
Kanske har det alltid varit så. Många som blev kvar på universitetet eller inom de lärda verken hade säkert inte klarat sig så bra på andra arbetsmarknader. Officersmässarna var inte sällan tillhåll för aristokratiska oduglingar. Men det fanns regler och ledstjärnor att hålla sig till, och dessa sattes upp av de utövande professionerna själva. Idag är det ledningsprofessionerna som styr, lyhörda för minsta vink från anslags- och laggivares sida. Den försvars- liksom den universitetspolitiska debatten är mycket tam i vårt land. Försvarare av traditionella dygder och orienteringar lyssnar man näsan aldrig på. Den som är förändringsbenägen kan räkna med de högsta vitsorden.
Den akademiska friheten är starkt beskuren, men den är inte avskaffad, och den har haft sina ståndaktiga påhejare under femtio nederlagstyngda år. Alliansfriheten är inte heller avskaffad, den existerar faktiskt, trots att den inte alltid hanteras på ett klokt sätt. Det som har hänt på dessa fält är ingenting ödesbestämt utan följden av politiska överväganden och beslut. Det handlar om skeenden som är påverkbara, och denna påverkan måste inte gå i en viss riktning. De som har slagit vakt om den akademiska friheten och värnat alliansfriheten har inte alltid haft vinden i ryggen, men utan betydelse har de inte varit. De har kunnat räkna med stöd från viktiga delar av befolkningen.
Sedan några år tillbaka finns i Sverige Professionsförbundet, som strävar efter att upprätta universitetens självständighet gentemot andra myndigheter och höja den akademiska professionens status. Och runt om i landet finns föreningar, nätverk och sammanslutningar, som har tagit parollen ”Bevara alliansfriheten!” på allvar. Ur detta perspektiv är slagen inte förlorade, även om det någon gång kan se bekymmersamt ut.