Flera före detta Warszawapaktsstater och sovjetrepubliker, vissa med långa landgränser till Ryssland, har varit Nato-medlem_mar i över ett decennium utan att krig har utbrutit. Det är befängt att tro att svenskt Nato-medlemskap skulle betyda reellt ökad krigsrisk.
Dessa två meningar är av central betydelse när det gäller att förstå innebörden av den stort uppslagna artikel på DN-debatt (7/1) som bär rubriken ”Låt inte rysskräcken hindra oss från att gå med i Nato” och som har undertecknats av inte mindre än 25 skribenter, varav tre generaler och två överstar.
Skribenterna hävdar således att det är riskfritt för Sveriges säkerhet att gå med i Nato. Tvärtom – påstår de – har den då stärks.
De lever i en föreställningsvärd som hör det förgångna till. De har visserligen med stor sannolikhet rätt i att risk för krig av den art som kunde bil en realitet under det kalla kriget inte föreligger. Det var krig där Natos formidabla vapenmakt kunde göra sig gällande mot Warszawapaktens. Sverige hade ett försvar om kunde fördröja anfall österifrån, tills Nato fick den tid som behövdes för att hinna bistå oss.
Den tiden är förbi.
Lägesförändringar av betydelse har skett hos tre aktörer:
- Nato har icke anpassat sin insatsförmåga till Sveriges minskande försvarsförmåga och till Ryssland moderna strategi. ”Nato är en gammal slägga och den passar bara när man behöver en sådan.” (Aftenposten 2/12 2015 )
- De förändringar i svensk försvarsförmåga som skett sedan sekelskiftet är av stort intresse med hänsyn till den debatt som pågår i början av år 2016. Bakgrunden har sammanfattats av Wilhelm Agrell i boken Fredens illusioner (s. 244).
- Föreställningen om det europeiska säkerhetssystemet som en permanent fredsordning uppnådde stegvis hegemoni under perioden 1998–2004. Utifrån denna världsbild, som under några år blev en ny svensk ”överdoktrin”, framstod nationellt försvar som något irrelevant , förlegat och närmast pinsamt, ett tecken på glappande verklighetsuppfattning.
Dessa föreställningar präglade försvarsbesluten från och med år 2000, i den politiska retoriken till och med 2009. Då började politikerna tala om nationellt försvar. De tongivande inom Försvarsmakten övergav däremot inte den negativa inställning till nationellt försvar som de hade intagit vid sekelskiftet, då internationella fredsframtvingande insatser blev deras högsta prioritet.
FB 2000 innebar att det territoriella försvaret började raseras. Det hade år 1998 omfattat lokalförsvarsförband med cirka 100 000 soldater. År 2001 var lokal lokalförsvaret antalsmässigt på väg nedåt, cirka 35 000 soldater. År 2009 bestod territorialförsvaret av nationella skyddsstyrkor, samordnade med hemvärnet, som bestod av cirka 30 000 män och kvinnor, en nedgång från cirka 80 000 vid sekelskiftet.
Arméstridskrafterna minskade i FB 2000 från 14 brigader till 16 insatsbataljoner och sex brigadledningar (vilket medgav organisering av fyra armébrigader som dock måste samövas).
Inom sjöstridskrafterna vidmakthölls 12 ytstridsfartyg (en halvering jämför med FB 1996). Det fasta kustartilleriet avvecklades. Flygförbanden inriktades mot 8 JAS-divisioner. Det var visserligen en kraftig minskning, från 14 divisioner i FB 1996, men ändock betydligt mindre än den som drabbade armé-och marinstridskrafterna. Det sammanhängde med de bindningar som statsmakterna och flygvapnet tidigare skapat till flygindustrin.
En mot det nationella försvaret negativ – eller i varje fall ljum – inställning anammades av ledande opinionsbildare inom Försvarsmakten omkring sekelskiftet. Denna inställning har inte ändrats.
Ett tecken på detta är att tre generaler och två överstar utan reservationer har undertecknat debattartikeln. De har underlåtit att använda den mycket stora yrkeskunskap som de bör besitta. De har skrivit under förslag om att gå med i Nato med en försvarsmakt som saknar territoriellt försvar, som har ytterst svaga markstridskrafter, som saknar ett fungerande och reparabelt personalförsörjningssystem och som endast kan erbjuda ett marginellt tillskott till Natos flyg- och sjöstridskrafter.
Att medverka till att en så svag organisation tillförs Nato utan att först ha genomgått en grundlig reform som avhjälper bristerna är i klarspråk inget annat än tjänstefel.
Det finns fler exempel på att den mot det nationella försvaret negativa inställningen fått stöd av generaler. På DN-debatt 19/4 2004 skrev 17 armégeneraler och krävde yrkesarmé i stället för värnpliktsarmé. År 2010 fick de dessvärre sin vilja igenom i riksdagen. Tre av de 17 generalerna skrev nu under den nya DN-artikeln, nämligen Bengt Gustafsson, Erik Rossander och Karlis Neretnieks.
Förändringarna Rysslands strategi och betvingelsemetoder efter sekelskiftet har sammanfattats år 2013 av generalstabschefen Valerij Gerasimov:
”Fokus på de metoder som används i en konflikt flyttas i riktning mot ett omfattande utnyttjande av politiska, ekonomiska, informations-,humanitära och andra icke-militära åtgärder som implementeras genom att utnyttja befolkningens potential till protest. Allt detta kompletteras med militära åtgärder av dold natur, bland annat informationskrigföring och verksamhet av specialförband. En öppen användning av militära medel, delvis under sken av fredsbevarande verksamhet och krishantering, övergår man till endast i ett visst skede för att nå slutlig framgång i konflikten.” (Jörgen Elfving, Putin rustar Ryssland. Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2014, s. 19)
I praktiken har de nya metoderna tillämpats vid annekteringen av Krim och anfallen på Ukraina 2014.
Ryssland har skaffat sig större handlingsfrihet i konflikter med USA/Nato. Dessa har inte anpassat sig till Rysslands förmåga till dolda operationer och riskerar att komma för sent med sina motåtgärder. Den ryska handlingsfriheten är också större mot småstater som saknar värnplikt och andra funktioner som främjar folkligt engagemang och sammanhållning inom nationen och minskar befolkningens ”potential till protest”.
Ett omedelbart svenskt medlemskap i Nato som de 25 författarna på DN-debatt pläderar för minskar svensk säkerhet. Det skulle öka spänningen i vårt närområde, inte minst därför att det militära inslaget är dåligt genomtänkt.
Artikeln visar med en indirekt men tydlig metod att Sverige bör bevara alliansfriheten.
Anmärkning. – Författaren är generallöjtnant och medverkar i antologin Försvaret främst (Celanders, 2015).