Till sajten alliansfriheten.se kommer då och då korrespondenser. Vi tar oss här friheten att publicera ett brev som i tesform diskuterar frågor som är av stor betydelse för den aktuella diskussionen om vårt lands säkerhetspolitik. Författaren skriver:
”1. Det vulgärargument för Nato-medlemskap som retar mig mest är det moralistiska, att Nato försvarade friheten och demokratin på 50- och 60-talet, medan Sverige fegt höll sig undan. Så enkelt var det inte. De som framför argumentet blundar för, eller är för unga för att minnas, att Nato då inrymde en ren fascistdiktatur och periodvis 1–2 militärdiktaturer och att flera länder länge förde en kolonialpolitik som var allt annat än demokratisk.
2. Om Sverige inte valt alliansfriheten 1945, hade Finland då fått behålla sin något ’finlandiserade’ självständighet eller hade det integrerats helt bland folkdemokratierna?
- Hotet mot Sverige är knappast större idag än under det kalla kriget, snarare väsentligt mindre. Men det svenska försvaret är svagare än då.
- Fast omfattningen av den svenska nedrustningen har överdrivits. Det militära värdet av de bortåt 30 cykeltolkande infanteribrigader vi hade på 50–70-talet var nog tvivelaktigt. Sverige försökte i det längsta hålla fast vid den numerära styrka som arméns krigsförband hade 1945, samtidigt som alla länder i vår närhet gått ned till en väsentligt lägre nivå. Det var varken rimligt eller möjligt i längden.
- Det är lätt att förstå yrkesmilitärers frustration över att tröstlöst utbilda generation efter generation av värnpliktiga för en situation som inte ska inträffa. Då är det naturligtvis roligare att verka på riktigt och framför allt att få leka med de stora pojkarna. En intressant fråga är hur mycket detta har medverkat till de senaste årens inriktning på försvaret och svenska engagemang. Det skulle ha varit intressant att få läsa framtida historikers skildring av hur det gick till när vi blev kvar i Afghanistan i 13 år och hur vi deltog (på marginalen) i Libyen med mera.
- En fullskalig stormaktskonflikt på kontinenten är knappast sannolik, och om den inträffar är det kört i alla fall.
- Men frågan är om det kan finnas risk för en isolerad rysk aktion i Baltikum. Det finns en del som talar emot det. Även om de drömmer sig tillbaka till sovjettiden och kejsartiden, borde det ryska etablissemanget inse att det skulle bli svårt. Man kan inte ens, som i fallet Ukraina, hävda att det är ’samma folk’; majoriteten är inte östslaver, eller ens slaver. Man skulle få räkna med ett starkt motstånd, än mer än i Ukraina och än mer än under perioderna 1721–1918 och 1944–1991.
- Frågan är om vi skulle vara med i Nato för deras skull. Eller om vi bara ska se till att hålla Sverige utanför konflikter. Och vad ska man då göra solidaritetsuttalanden för?
- Natos artikel 5 anger bara medlemsstaternas skyldighet att vidta ’such action as it deems necessary’. Det är inte en garanti. Frågan är om alla medlemsstater verkligen skulle ha den politiska viljan att ställa upp på allvar för okända länder långt uppe i periferin i en besvärlig situation, och med geopolitiska tankebanor. Sedan är frågan om det finns resurser avsatta för det, och om uppgiften prioriteras. Och om insatsen är tillräcklig. Polen hade förvisso garantier 1939, västmakterna kom till Norges hjälp 1940, och britterna till Greklands 1941, men…
- Besluten i Nato fattas enhälligt. Jag tror de går att formulera en generell hypotes om beslutsfattande, innebärande att om man måste fatta beslut, och besluten ska fattas med enhällighet, blir pressen på minoriteten att tyst acceptera besluten starkare än vid majoritetsbeslut. Det blir möjligt att fatta beslut som stöds av en mindre majoritet eller till och med en minoritet. Det finns exempel från EU.
- Pressen för en fortsatt utvidgning av Nato österut kom väl inte bara från USA och östeuropeiska emigrantkretsar där. Utan även från de före detta satellitstaterna själva som, efter att ha kastat av sig oket, ville vara mera amerikanska än amerikanerna.
- Sven Hirdman citerar i sin bok Ryssland och svensk säkerhetspolitik (2015) uttalanden av president Obama för att illustrera amerikansk syn på folkrätten och Amerikas roll i världen. Den roligaste illustrationen är nog en scen i någon av Stålmansfilmerna där utomjordingar invaderar och intar Vita Huset. Presidenten suckar tungt och säger: ’Jag lägger ned min makt över denna planet.’”