Den svenska försvarsmakten gick ut med ett kort pressmeddelande den 15 maj om att insatsen i Afghanistan ceremoniellt avslutades:
”Lördag den 15 maj genomfördes en historisk flaggceremoni i Kabul. I närvaro av chefen för den multinationella styrkan Resolute Support Mission (RSM) den amerikanske generalen Scott Miller och stora delar av hans stab. På insatsens högkvarter halades den svenska flaggan efter nästan 20 års närvaro i Afghanistan.”
Ingen av de politiskt ansvariga för Sveriges deltagande i kriget, vare sig från regeringen eller från riksdagen, hade funnit det mödan värt att komma.
Försvarsattachén vid svenska ambassaden i Kabul fick representera Sverige.
Annars har det under de 20 år Sverige krigat aldrig saknats svenska politiker som på plats velat framträda med svenska militärer och prisat insatsen och framgångarna i kriget.
Nu när alla vet att kriget var en katastrof vill ingen av de folkvalda ta i Afghanistanfrågan ens med tång.
Inte heller Nato ville kännas vid att man närmast i tysthet avvecklade insatsen. På Natos hemsida fanns inte en rad om flagghalningen. Endast Spanien gjorde en notis på Twitter om att nu åker man hem.
Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist har i det längsta spjärnat emot att avsluta deltagandet. I november 2020 i samband med president Trumps tillkännagivande att USA skall dra sig ur varnade Hultqvist för ett för tidigt uttåg ”som kunde lämna ett vakuum för andra aktörer”.
Det är samma linje som västsidan fört fram år efter år och som bäddat för ett krig utan slut och utan mål.
Nato-chefen Stoltenberg hävdade in i det sista att trupperna skulle vara kvar och inga soldater dras bort utan att talibanerna kunnat visa att hotet från terrorister som IS och al Qaida var eliminerat. För Nato handlade det om att till varje pris kunna visa upp något som skulle framstå som ett resultat efter 20 år.
När president Biden tog beslutet att sista soldaten skall lämna senast den 11 september utan att villkora det till talibanernas agerande föll Stoltenbergs politik ihop. Nato stod naket och kan inte uppvisa några bestående framgångar efter det största och längsta kriget i alliansens historia.
Det troliga är att Biden inte längre såg kriget som värt att fortsätta i den hittillsvarande formen. Det hade blivit för kostsamt och var inte längre geopolitiskt intressant då USA nu ställer in sig på kraftmätning med Kina.
Däremot har USA-administrationen signalerat att man kommer att på andra sätt fortsätta den militära interventionen. Flyg- och drönarbaser i grannländerna skall kunna användas för att gå in i Afghanistan med bombningar för att stödja den afghanska armén vid behov.
Nato har uppgivit att stöd i form av utbildning av afghanska specialstyrkor skall kunna fortsätta från baser i regionen dock utan att ange var de skulle lokaliseras.
Det kan alltså vara bäddat för en fortsatt utländsk intervention.
Mot den bakgrunden är det intressant att ta del av Obaidullah Baheer, freds- och konfliktforskare vid Kardanuniversitetet i Kabul, som i Tolo News (21/5) analyserade USA:s avsikt med kriget. Det har hela tiden handlat om att hålla den afghanska ledningen nere, ställa land mot stad och backa upp de korrupta krigsherrarna för att säkerställa amerikanskt inflytande och dominans:
“The United States always kept the government of Afghanistan on the hinge of collapse and at the height of dependency lest it forget who was at the helm.”
Situationen med korruption och övergrepp från miliser och krigsherrar från tiden efter Sovjets uttåg och före talibanerna är, menar Baheer, i grunden densamma i dag. Talibanerna välkomnades då av stora delar av befolkningen. De tog inte makten i ett vakuum.
Denna som Baheer kallar strukturella ideologi som möjliggjorde talibanernas övertagande existerar än idag. Inget har i grunden förändrats.
Risken finns naturligtvis för ett fortsatt inbördeskrig mellan talibanerna och Kabul. Men om USA med sitt planerade lågintensiva bombkrig avser att fortsatt söka hålla landet nere och splittrat kommer konflikten att bli än mer blodig och långvarig.
Stopp för all utländsk militär intervention både på marken och i luften är ingen garanti för fred, men fortsatt inblandning utifrån gör med säkerhet situationen värre.