Weimarrepubliken, tillkommen efter Tysklands nederlag i första världskriget, hade världens mest demokratiska författning, med många friheter inskrivna. Men den utvecklade tidigt en dålig politisk praktik. Utomparlamentariska aktioner var legio, men framförallt skapade mängden politiska mord bekymmer för dem som ville upprätthålla social stabilitet och politisk funktionalitet.
De allra flesta politiska morden kom från högerhåll. De understöddes av personer som tillhörde samhällseliten. Vänstern, mycket brett definierad, var fienden som skulle få sig smockor. Den extrema vänstern beväpnade sig och tillgrep våld, mer våld än nöden krävde, fast ändå i en mera begränsad omfattning. Alltför få försvarade republiken med alla dess skavanker. Även ledande – borgerliga och socialdemokratiska – politiker föll offer för kulor.
Det var en form av gängkriminalitet. Det bildades hemliga sällskap, kampgrupper, celler. Den etniska faktorn var ännu inte framträdande. Militarism och kejsardyrkan utgjorde en mäktig underström i den demokratiska staten. Det relativt stora kommunistpartiet gjorde sig till en spegelbild av denna verklighet. Demokratin var ännu ung.
Var systemet någonting alls att ha? Många progressiva – skribenter, konstnärer, intellektuella – tyckte inte det. Man ironiserade och satiriserade, och det kom en hel del stilbildande kultur ut av detta. Men – återigen – alltför få insåg att alternativen kunde vara så mycket värre.
Regeringskrisernas Sverige har blottat brister i det politiska systemet och svagheter i den politiska kulturen hos oss. Det finns de som befarar att Sverige inte längre är styrbart. Vår konstitution, regeringsformen från 1974, är kanske inte ett under av politisk klokskap, och den politiska klassen har tappat i specifik vikt sedan Erlanders och Ohlins dagar, men de allmänt förekommande svartmålningarna av Sverige, inte minst på sociala medier, kan göra det svårt att på längre sikt försvara detta land.
Det medborgerliga svaret på denna utmaning borde vara: Vi är beredda att ta vårt ansvar. Vi drar oss inte undan. Vi dömer inte ut helheten bara för att det finns klåpare med i bilden. Men den responsen ser man alltför sällan. Man vill inte smutsa sina händer. Man kallar politiska ämbetsinnehavare för parasiter (de avlönas med skattemedel). Jag ser framför mig ett tillstånd av anarki, av självsvåld, som kan få rådande gängkriminalitet att förblekna.
I början av detta år intogs USA:s kongress av en argsint mobb. Närmare tre decennier tidigare lät Rysslands statschef beskjuta landets parlamentsbyggnad, säte för en spirande demokrati, med artilleri. I Sverige har vi haft ett statsministermord och ett utrikesministermord. Det är lätt att göra sig löjlig över hur sårbart – kanske självförvållat sårbart – vårt samhälle är.
Vi ska inte göra det sårbarare. Vi behöver inte politikerförakt, absolut inte. Vi behöver medborgaranda.