Hur ska man förhålla sig till en klassisk indisk bok som Arthasastra? Texten sattes på pränt för mer än tvåtusen är sedan. Den renderade följande omdöme av den tyske vetenskapsmannen Max Weber: ”…truly radical ’Machiavellianism’…compared to it, Machiavelli’s The Prince is harmless.”
Nå, det skadar inte att läsa Kautilya. Historiskt sett är hans person av betydande intresse. Men vad som framför allt motiverar en läsning idag är hans bestående aktualitet.
USA och dess allierade och partners (däribland Sverige) har drivits ut ur Afghanistan. Så är fallet trots att USA där tillämpat åtskilliga av Kautilyas härskartekniker, om än i moderniserad form. Arthasastra ger med sin klarhet och enkelhet perspektiv på dessa klassiska härskarstrategier; påminner om dem och tydliggör dem. Det verkar som om det finns behov av detta i vårt land där ledande politiker och media sprider de mest naiva föreställningar om vad som styr i stormaktspolitiken.
När det gäller uttåget ur Afghanistan skulle nog Kautilya ha nickat gillande: varför spilla krut på ett oändligt krig av ringa strategiskt intresse som det inte går att vinna, särskilt som det finns makter på annat håll som utgör den verkliga utmaningen; och man ska aldrig inleda ett krig utan att man har ett klart mål och är övertygad om att man kommer att uppnå det och vinna kriget.
Vi kan nog utgå från att få, om någon, i den afghanska motståndsrörelsen ägnat denna bok någon tid. I Afghanistan har man ju kunnat bygga på egna sekellånga och dyrköpta erfarenheter av hur man håller en inkräktare stången. Värdet av härskartekniker av Kautilyas slag är begränsat och kan vid klokt ledarskap vändas till sin motsats.
Kautilya var realist. Han lämnar råd till härskaren i en mängd praktiska frågor, såväl vardagliga som politiska. Det handlar om allt mellan himmel och jord. Till exempel hur man på bästa sätt sköter sitt harem. Han var fixerad på tunga och dyra vapen. Det handlade i Kautilyas värld om elefanter, dåtidens tanks (en ganska typisk vapenfixering av nutida slag som kanske fungerade mot likatänkande under Kautilyas tid). Han återkommer gång på gång till värdet av dessa enorma kolosser som vapen:
- Experts in catching elephants shall follow the instructions given to them by the elephant doctor (aníkastha) and catch such elephants as are possessed of auspicious characteristics and good character.
- The victory of kings (in battles) depends mainly upon elephants; for elephants, being of large bodily frame, are capable not only to destroy the arrayed army of an enemy, his fortifications, and encampments, but also to undertake works that are dangerous to life.
- Elephants bred in countries, such as Kálinga, Anga, Karúsa, and the East are the best; those of the Dasárna and western countries are of middle quality; and those of Sauráshtra and Panchajana countries are of low quality. The might and energy of all can, however, be improved by suitable training.
Jawaharla Nehru, som verkade för ett självständigt och enat Indien och samarbetade med Gandhi, och blev landets statsledare under en mycket lång period, skrev sakligt och närmast beundrande om Kautilya, när han hade fängslats av det brittiska styret under andra världskriget och fick anledning att reflektera över sakernas tillstånd:
”…en mycket större personlighet på alla sätt (än européernas Machiavelli), större i tanke och handling… Djärv och beräknande, glömde aldrig en skymf, glömde aldrig sitt syfte, begagnade varje medel till att vilseleda och besegra fienden, satt med rikets tyglar i sina händer och såg på kungen mer som en älskad lärjunge än som en herre. Enkel och återhållsam i sina vanor, ointresserad av det höga ämbetets pompa och ståt…”
Här är inte platsen att gå in på i vad mån Nehru övertog idégods från Kautilya för sin egen praktiska politik som landets ledare. Men han gjorde nog det.
Kautilya var rådgivare (en sorts dåtida Bismarck, kan man möjligen säga) till den indiske kung, som enade stora delar av den indiska subkontinenten till imperium efter att ha drivit bort de invaderande grekiska härarna under ledning av Alexander den Stores efterföljare. Han skrev boken någon gång runt år 300 före Kristus. I detta verk får en vis kung lära sig statskonst. Här diskuteras krig och politik, målet att erövra och behärska världen (inte hela), naturliga och tillfälliga allierade och oundvikliga fiender, beredvilligheten att ingå fördrag som man vet att man kommer att bryta, ”tysta” krig, avrättningar av kungar som inte är misstänksamma nog, hemliga agenter som dödar fiendens ledare eller söndrar dem, användningen av religion och vidskepelse för att sporra egna trupper och demoralisera fiendens soldater, spridning av desinformation, samt, av eget intresse, human behandling av besegrade soldater och undersåtar.
Inget nytt under solen, alltså! Allt detta ingår alltjämt i stormakternas arsenaler, om än mer eller mindre sofistikerat utfört. Och visst kommer man att tänka på Machiavelli men även på Sun Tzu, vilka båda vi har behandlat på den här sajten.
Henry Kissinger, som visste var han skulle hämta inspiration, skriver i sin bok World Order från 2014 beundrande men också mycket klargörande om Kautilya. Det är en värld Kissinger känner igen och lätt kan orientera sig i:
“Kautilya wrote about an India comparable in structure to Europe before the Peace in Westphalia. He describes a collection of states potentially in permanent conflict with each other. Like Machiavelli`s, his is an analysis of the world as he found it; it offers a practical, not a normative, guide to action. And its moral basis is identical with that of Richelieu, who lived nearly two thousand years later: the state is a fragile organization, and the statesman does not have the moral right to risk its survival on ethical restraints.
Tradition holds that in some point during or after completing his endeavors, Kautilya recorded the strategic and foreign policy practices he had observed in a comprehensive manual of statecraft, the Arthashastra. This work sets out, with dispassionate clarity, a vision of how to establish and guard a state while neutralizing, subverting, and (when opportune conditions have been established) conquering its neighbors. The Arthashastra encompasses a world of practical statecraft, not philosophical disputation. For Kautilya, power was the dominant reality. It was multidimensional, and its factors were interdependent. All elements in a given situation were relevant, calculable, and amenable to manipulation towards a leader´s strategic aims. Geography, finance, military strength, diplomacy, espionage, agriculture, cultural traditions, morale and public opinion, rumors and legends, and men´s vices and weaknesses needed to be shaped as a unit by a wise king to strengthen and expand his realm – much as a modern orchestra conductor shapes the instruments in his charge into a coherent tune. It was a combination of Machiavelli and Clausewitz.
Millennia before European thinkers translated their facts on the ground into a theory of balance of power, the Arthashastra set out an analogous, if more elaborate, system termed the ‘circle of states.’ Contiguous polities, in Kautilya’s analysis, existed in a state of latent hostility. Whatever professions of amity he might make, any ruler whose power grew significantly would eventually find that it was in his interest to subvert his neighbor´s realm. This was an inherent dynamic of self-preservation to which moral was irrelevant. Much like Frederick the Great, two thousand years later, Kautilya concluded that the ruthless logic of competition allowed no deviation: ‘The conqueror shall always endeavor to add to his own power and increase his own happiness.’ The imperative was clear: ‘If…the conqueror is superior, the campaign shall be undertaken; otherwise not.’
European theorists proclaimed the balance of power as a goal of foreign policy and envisaged a world order based on the equilibrium of states. In Arthashastra, the purpose of strategy was to conquer all other states and to overcome such equilibrium as existed on the road to victory. In that respect, Kautilya was more comparable to Napoleon and Qin Shi Huang (the Emperor who unified China) than to Machiavelli.
In Kautilya´s view, states had an obligation to pursue self-interest even more than glory. The wise ruler would seek his allies from among his neighbor´s neighbors. The goal would be an alliance system with the conqueror at the center: ‘The Conqueror shall think of the circle of states as a wheel – himself at the hub and his allies, drawn to him by the spokes though separated by intervening territory, as its rim. The enemy, however strong as he may be, becomes vulnerable when he is squeezed between the conqueror and his allies.’ No alliance is conceived as permanent, however. Even within his own alliance system, the King should ‘undertake such works as would increase his own power’ and maneuver to strengthen his state’s position and prevent neighboring states from aligning against it.
Like the Chinese strategist Sun Tzu, Kautilya held that the least direct course was often the wisest: to foment dissention between neighbors or potential allies, ‘to make one neighboring king fight another neighbor and having thus prevented the neighbors from getting together, proceed to overrun the territory of his own enemy.’ The strategic effort is unending. When the strategy prevails, the King´s territory expands, and the borders are redrawn, the circle of states would need to be recalibrated. New calculations of power would have to be undertaken; some allies would now become enemies and vice versa.
What our time has labeled covert intelligence operations were described in Arthashastra as an important tool. Operating in ‘all states of the circle’ (that is, friends and adversaries alike) and drawn from the ranks of ‘holy ascetics, wandering monks, cartdrivers, wandering minstrels, tramps, fortune-tellers’, these agents would spread rumors to foment discord within and between other states, subvert enemy armies, and ‘destroy’ the King’s opponents at opportune moments.
[…]
The Arthashastra was a guide to conquest, not to the construction of an international order.”
Kautilya såg tre olika sätt att möta fienden: “Open battle, treacherous battle, and silent battle (i.e. killing an enemy by employing spies when there is no talk of battle at all), are the three forms of battle.” Tyst krigföring var första steget. Det var fråga om politiska mord och avrättningar Dessa sattes i verket innan kriget inleddes och fortgick sedan (när kriget väl hade inletts var den tysta krigföringen svårare och riskablare att utföra). När arméerna väl begav sig till slagfältet var det dags för förrädisk krigföring: “The beginning of an attack is the time for treacherous fights.” Detta stridssätt kan omfatta ränker av olika slag och utnyttjande av tillskansade fördelar. De tre sätten att slå mot fienden saknar inte relevans idag. Tyst och förrädisk stridsföring kan sägas ingå i asymmetrisk krigföring och stärka stridsförmågan hos den som försöker undvika öppen strid.
Den indiske ambassadören Mahesh Kumar Sachdev höll ett föredrag 2014 där han prisade Kutilyas aktualitet och rundade av talet med följande omdöme:
“In ultimate analysis Arthashashtra’s discourse on foreign policy and diplomatic practice can only be described as a profound timeless classic book of realism, ahead of its peers written two millennia later. Its objective treatment of possible foreign policy options facing a king and cold calculative diplomatic actions required has often been criticised for being an amoral, cynical policy prescription in which ‘the ends justified the means’. However, protagonists of Chankya’s (Kautilya’s) recommendations point out that pursuance of these policies led to establishment of India’s first empire by Maurya dynasty which at its peak straddled well beyond South Asia’s natural boundaries. In urging the king to rely on science and not the precepts of religion, Kautilya separated, for the first time in India, political thought from religious dictum. It also ushered in stable polity and two generations later led to Ashoka’s pacifist policies after conversion to Buddhism in the wake of carnage of war with Kalinga.”
Jag avslutar den här introduktionen med ett par citat ur Jan Myrdals och Gun Kessles bok Indien väntar. Perspektivet är där ett annat än hos till exempel Kissinger:
”Det räcker med att säga som D. D. Kosambi att Platons Staten och Aristoteles’ Politik är en utmärkt lektyr men att Artashastra i praktiken visade sig vara en lysande handledning i statskonst. Det finns ingen motsättning mellan Artashastras anvisningar och den praktik som Indiens härskare från Chandraguptas tid till den dag som i dag är har utövat mot de underlydande. Det är Artashastras storhet. Det är det första statsvetenskapliga verk som korrekt beskriver – och därmed kan användas som handledning i – den nya statens arbetssätt.
Den jordiska nyttan – härskarmakt över hela den av människor bebodda världen – är vetandets mål. Dygd, mord, etik är underordnade. De härleds ur uppgiften. Inga medel behöver helgas.
Grymhetens, lögnens, svekets, våldets problem är praktiska. Nyttar grymhet här och nu? I så fall är grymhet att rekommendera. Kan lögnen användas i denna situation? Hur används svek på effektivast möjliga sätt? Staten är sitt eget mått och statens makt sitt eget ändamål. Innehållet kan sammanfattas i avsnitt såsom:
Furstars uppfostran och tuktan. Ministrars egenskaper. Olika slag av spioner. Konungens dagliga göromål.
Föreståndarna för olika statsdepartement och departementens uppgift.
Hur städer administreras och befästes. Hantverk och regler för prostitution.
Civilrätt.
Förintelse av farliga element och strafflag.
Metoder att förgöra statsfiender och fylla den Kungliga statskassan. Löner för statstjänstemän.
Konungamakt.
Kungliga brister och naturkatastrofer vilka skadar staten.
Krigföring.
Gillen och sammanslutningar.
Hur man vinner krig och blir populär i härtagna länder.
Recept på sjukdomsalstrande medel med mera.
Det är en handbok i statskunskap och den ger råd lika användbara för den som vill nå makten och den som vill säkra makten: ”Furstar, liksom kräftor, är faderätare.”
Men även om härskarna växlar och söner lönnmördar fader för att nå tronen och bröderna förintar varandra och en dynasti faller och en annan tar vid lever staten vidare. Men staten behöver en härskare. Denne är den högsta auktoriteten. Härskaren är den som tolkar dharma och under honom drivs staten av en mäktig byråkrati. Staten reglerar allt och driver allt. Även horhusen är statsmonopol och hororna statens egendom… Allt avlyssnas… Allt rapporteras. (Dock klagar Kautilya över att det är lika svårt att upptäcka en förskingrande ämbetsman som att veta hur mycket vatten den simmande fisken dricker i floden.)
Gentemot omgivande stater används motsvarande metoder. Artashastra är den första skrift som beskriver spioner och spionage som nödvändiga verktyg i utrikespolitik. Småstater och omgivande fria folk bör korrumperas och med olika metoder drivas till splittring och inre motsättningar som gör övertagandet möjligt.
[…]
Kautilya kunde med list och lögn och våld förinta sexton stater med ädlingar och konungar och göra det kyligt och beräknande; en statsman bortom gott och ont, ointresserad av pompa och ståt och med en önskan att efter fullbordat värv dra sig undan i stillhet.”
Nåväl, omdömena divergerar. Vad annat är att vänta över tvåtusen år senare. Kautilyas härskartekniker används och fungerar ibland än idag, men ofta fungerar de inte utan slår tillbaka.
Kautilya är inte översatt till svenska men finns tillgänglig på engelska här.