Anförande på möte till stöd för Julian Assange och om det svenska deltagandet i Afghanistanskriget. Den 11 september på Odenplan i Stockholm.
Arr: Stödkommittén för Julian Assange, Nationella Kommissionen för Mänskliga rättigheter Chile-Sverige och Folket i Bild Kulturfront.
Idag, då det katastrofala kriget i Afghanistan är över och nederlaget för de USA-ledda styrkorna är ett faktum, har redan en omskrivning av historien börjat.
Försvarsministern tar inte orden USA och Nato i sin mun utan talar om att Sverige deltog i en insats av det ”internationella samfundet”.
Sverige kunde inte påverka någonting. ”Vi var bara en liten nation i koalitionen”, sade han samma dag som Kabul intogs den 15 augusti.
Annat var det då Sverige gick med i kriget och under de nästan 20 åren som vi varit med.
Då skulle Sverige ”göra skillnad”. Det handlade om skolor för barn, kvinnors rättigheter och bygga demokrati.
Det ursprungliga motivet från USA att, efter den 11 septemberattentaten, bekämpa terrorismen i form av al-Qaida föll bort när man efter några års krig kunde konstatera att landet hade högst ett par hundra al Qaida-medlemmar vilket var färre än i stater som Irak, Jemen och Somalia.
Att något var i grunden fel i den officiella förklaringen från svenska regeringar stod klart för alla som satt sig in i och följt kriget.
Inget land går i krig med ett annat för flickors rätt till skolgång.
Den tidigare tyske kanslern Gerhard Schröder bekände i en intervju för Die Zeit att man gick med av lojalitet med USA men att man var tvungen att säga att det gällde kvinnors rättigheter för att få tyska folket att acceptera kriget.
I Sverige var de ansvariga politikerna inte lika ärliga. Än idag förmår de inte tala sanning om Sveriges krig i Afghanistan.
Det dröjde till 2017 då utredningen om Sveriges deltagande i kriget 2002 – 2014 presenterades. Då kom det i svart på vitt att det enda mål som uppnåtts var att visa Sverige som en lojal militär partner till USA och Nato.
Riksdagen tog den 18 januari 2002 beslut om svenskt deltagande med trupp i Afghanistan.
Deltagandet byggde på en inbjudan från den brittiske försvarsministern Geoffry Hoon till svenska försvarsministern Björn von Sydow att gå med i den nyuppsatta styrkan Isaf.
Den svenska försvarsministern tackade direkt ja och fick beröm den 24 januari från sin brittiska kollega för det snabba beslutet.
Beslutet att gå med i kriget hade föregåtts av flera kontakter i hemlighet med USA under september till november 2001.
Redan två veckor efter 11 september 2001 skrev Försvars-departementet en PM, Svenska militära möjligheter att delta i en koalition mot terrorism?, om planering utifrån att Sverige skall delta med militär insats i en global koalition.
Den 24 oktober 2001 hade försvarsdepartementet erbjudit två enheter experter om vardera 12–13 man från FOI till den amerikanska koalitionen mot terrorism.
I november förekom fortsatt diskussion mellan försvarsmakten och USA om svensk militär närvaro i Afghanistan.
Inget av detta meddelades allmänheten.
Regeringen hade i november 2001 talat vagt om en insats med ”FN-välsignelse” och med deltagande också av muslimska stater och med uppgifter som förde tankarna till ett slags humanitär insats.
Av detta blev ingenting då USA på Bonnkonferensen den 6 december 2001 drev igenom beslutet att bilda Isaf under ledning av Storbritannien, och två år senare övertog Nato ledningen.
Inte heller i regeringens proposition den 20 december 2001 om att delta nämns förhistorien med amerikanska kontakter.
I propositionen klargörs inte att det handlade om att delta i en väpnad konflikt.
Oklarheter, sekretess och vilseledande information har sedan dess präglat hela det 20-åriga kriget.
Nato gav för ett par år sedan Sverige och Finland statusen “Enhanced Opportunities Partner” som ett erkännande för deltagandet i kriget på alliansens sida i Afghanistan.
Vid Natos toppmöte den 14 april 2021 upprepades motiveringen för det särskilda partnerskapet. Nato menade att vi delar Natos värderingar och ”bidrar till Nato-ledda operationer och uppdrag”.
Regeringen har nu talat om att tillsätta en ny utredning där ”glappet mellan bedömning och verklighet” sägs bli en central fråga.
Om det blir en någorlunda oberoende granskning kan den knappast komma fram till annan slutsats än den första: Sverige deltog för att visa lojalitet med USA.
Förhoppningsvis leder nederlaget i Afghanistan till en tillnyktring så att Sverige i framtiden inte går med i nya stormaktsledda krigsäventyr.
Det fortsatta svenska deltagandet i den franskledda Takuba-styrkan tyder dock på att krigsförespråkarna i regering och riksdag inte har lärt sig något.
Det krävs en stark folkopinion mot krig för att ändra den svenska politiken.
Den traditionella svenska säkerhetspolitiken att endast delta i fredsbevarande insatser med mandat från FN:s säkerhetsråd bör återupptas!
En vitbok om hela kriget och Sveriges deltagande gavs ut i veckan och finns nu att läsa på sajten alliansfriheten.se med förord av Sveriges tidigare försvarsminister Thage G Peterson.
Den rekommenderas för alla som vill förstå hur Sverige kom med i kriget och hur kriget genomfördes.