”Sanctions are often understood as a ‘middle ground between diplomacy and the use of military force’.”
Vi har på senare tid sökt spegla förekomsten och lagligheten av ekonomiska sanktioner i tre artiklar.
Läs nr 1 här, Läs nr 2 här. Läs nr 3 här.
I Research Handbook on Unilateral and Extraterritorial Sanctions (red. Charlotte Beaucillon, Edvard Elgar Publishing 2021) ges flera perspektiv på ämnet.
Boken inleds med ett läsvärt bidrag om konsekvenserna av den ökande användningen och missbruket av sanktioner. Därefter speglas användningen av sanktioner i Indien. I New Delhi har hävdats att även om man stödjer FN:s sanktioner har man varit emot ensidiga sanktioner. ”However, often geopolitical changes have been important and India has adhered to unilateral sanctions and been conscious of its international obligations.” Kina har alltid motsatt sig ensidiga sanktioner, men i takt med att Kina stiger upp som en världsmakt, kommer man att använda ensidiga sanktioner alltmer, dock inte i samma utsträckning som USA, framhålls i en artikel. I avsnittet om Ryssland, skrivet av den ryske biträdande professorn Ivan Timofejev, framhålls bland annat att Ryssland har genomfört motsanktioner mot USA och EU. Moskva har väsentligt förbättrat sin egen sanktionsarsenal, infört motsanktioner och genomfört ett antal åtgärder för att försvara sin ekonomi och minska effekterna av restriktionerna på sina relationer med utländska partners. Vidare noterar författaren att varken Ryssland eller Väst har ändrat sin respektive utrikespolitik trots de omfattande sanktionerna, vilka skadat båda sidor. Sanktionerna orsakar större skada för USA och EU än för Ryssland, trots att 41 stater driver sanktionspolitik mot det senare, framhåller författaren.
Vad angår EU ska noteras att begreppet internationella sanktioner inte finns i EU:s två grundlagar (TEU och TFEU). Sanktioner kan ändå EU besluta om, men det förutsätter att alla 27 medlemsstaterna accepterar detta. Sverige har alltså accepterat alla dessa sanktioner som framgår av bilagd karta.
Man häpnar över omfattningen av de sanktioner som inte FN beslutat om. Och man undrar vad Sverige – i slutna rum – har fått i utbyte mot att medverka till utformningen av kartan.
FN:s speciella sändebud gjorde nyligen en kartläggning av EU-sanktionerna och deras negativa effekter för åtnjutandet av mänskliga rättigheter. Bland annat ifrågasätts de 52 paket med sanktioner som för närvarande riktas mot Syrien. Man observerar att ”rätten till utveckling” utan tvekan påverkas, liksom andra mänskliga rättigheter. I rapporten antyds att EU bryter mot bland annat tvingande folkrätt. Man får verkligen hoppas att juristerna på svenska UD läser detta avsnitt i boken.
I ett kapitel om USA och dess sanktioner noteras att Kina är mindre beroende av det dollardominerade finansiella systemet, då Kinas finansiella ekosystem baseras på kryptovalutor, mobilapplikationer och annan relaterad teknik. Och för det andra bygger Kina sin inhemska förmåga att producera och exportera varor, särskilt eftertraktad teknik som 5G, som andra stater efterfrågar. Kina kan alltså minska effekterna av amerikanska sanktioner.
I del 2 i boken behandlas sanktioner och folkrätt, med en inledande artikel om FN:s användning av sådana. Därefter tas frågor upp om vilket lands domstolar som kan pröva lagligheten av utfärdade sanktioner, för att följas av frågan om en stat har något folkrättsligt ansvar. Sanktionernas skada på internationella investeringar behandlas i ett kapitel, för att följas av frågor om lagligheten av blockeringar av hamnar och dylikt. WTO, världshandelsorganisationen, och OECD, Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, är nödvändiga organ för en framgångsrik handel mellan stater, där ekonomiska sanktioner innebär stora problem. Tyvärr finns inga effektiva motmedel här. Artikeln är dock högst berikande.
I del 3 i boken tas upp farorna med USA:s och EU:s sanktioner för bolag och hur de söker kringgå dessa genom till exempel att använda kryptovalutor, vilket USA söker hitta medel mot.
och i värsta fall undvika vissa marknader. Konsekvenserna av sanktioner för penningflödena och bankerna behandlas i anslutning härtill. Artikeln finns att läsa här.
Intressant är hur franska och brittiska domstolar tar sig an ekonomiska sanktioner; talande nog heter det relevanta kapitlet ”Resisting from the bench”. Hur man i Kinas bankvärld hanterar sanktioner får ett avsnitt, liksom hur sådana behandlas i icke-statliga domstolar, så kallade skiljedomstolar.
I del 4 ställs åter frågor om sanktioner och deras konsekvenser för mänskliga rättigheter, varvid inledningsvis blicken faller på FN:s sanktioner. Frågor om ”rättvisa” och om det kan utkrävas ansvar för ensidiga sanktioner behandlas. Avslutningsvis görs en genomgång av det i Sverige kända Huawei-fallet, och vilka lärdomar som kan dras av detta.
Boken är omfattande och mycket lärorik.
Ytterligare en bok om sanktioner har just utkommit: Economic Sanctions in International Law and Practice( red. Masahiko Asada. Taylor and Francis 2020).
Sedan slutet av 1990-talet har EU infört sanktioner vid 33 tillfällen, vilka även inkluderar sådana som FN påbjudit (se kartan ovan som länkats till). Här noteras att “[t]he most frequent justification for the utilization of sanctions is democracy promotion (also understood as human rights promotion)”, något som är rätt ironiskt, då det i den ovan nämnda FN-rapporten antyddes att sanktioner kränker de mänskliga rättigheterna. ”[T]he unlawful overthrow of governments and elections not declared free and fair have been also reasons to trigger sanctions against individuals and nonstate entities in certain countries, such as the Central African Republic and Zimbabwe.” Vilken effekt sådana åtgärder har framgår inte.
Tidigare nämndes att samtliga 27 medlemsstater i EU måste vara överens om sanktioner, men det finns kryphål, eftersom det kan räcka med en kvalificerad majoritet (Sverige kan alltså mot sin vilja bli överkört): “Thus, since the imposition of sanctions affects the regular functioning of the Union’s economic and financial relations with a third country, the Council [Rådet] needs to adopt regulations to regulate the functioning of the common market as indicated in Article 215 of the TFEU [en av EU:s två grundlagar], which forms the legal basis for the Council Regulation.”
I boken specialstuderas EU:s sanktioner mot Iran, Nordkorea och Ryssland. Ett problem är att få ett grepp om omfattningen och verkningarna av EU:s sanktioner, då man ”has decided to delegate this task not only to 28 different competent authorities but also to 28 different investigative and judicial systems.” (antalet medlemsstater är nu 27, min anmärkning)
Här finns även kapitel om sanktionerna mot Ryssland och mot Syrien.