Den 27 oktober är det 40 år sedan en sovjetisk ubåt gick på grund i Blekinge på infartsleden till Karlskrona, intill Sveriges största örlogsbas.
Debatten om Sveriges hantering av ubåten kom främst att handla om två saker: frågan om eventuell felnavigering och frågan om den ryska besättningens hade immunitet.
Båda frågorna var av underordnad betydelse och kunde endast vilseleda medborgarna. Felnavigering ger ingen rätt enligt IKFN att befinna sig på svenskt territorium. Besättningens immunitet är inte heller avgörande. Här gällde det relationen mellan två stater: Sverige vars territorium kränktes och Sovjetunionen vars kärnvapenbestyckade farkost trängde in på svenskt skyddsområde. Sverige hade rätt att undersöka ubåten för att ta reda på avsikten med intrånget, fartygets beväpning med mera.
Folkrättsligt hade Sverige ytterst rätten att med våld ta över ubåten och fängsla besättningen för att möjliggöra förhör som bland annat kunde klarlägga avsikten med intrånget och färdplan för ubåten.
Regeringen Fälldin förfogade över alla optioner. Den kunde ha tagit in ubåten till kaj och låtit det civila rättsväsendet ta över med långvariga och oförutsebara konsekvenser för våra relationer med grannlandet Sovjetunionen. Den valde dock att behålla ubåten i militärt skyddsområde under ÖB:s kontroll. Regeringen utvisade sedan ubåten till ryssarna när de svenska undersökningarna var klara. Ryssland avtvingades även en formell ursäkt samt ett åtagande, som infriades, att betala Sveriges kostnader som uppkommit genom strandningen.
Mycket av diskussionen efter U 137 och de upprepade kränkningarna av främmande ubåtar under hela 1980-talet och vidare men med lägre frekvens under 1990-talet gällde frågan om försvaret hade order att sätta in alla till buds stående medel för att bekämpa kränkande ubåtar i undervattensläge på svenskt inre vatten eller om det i första hand gällde att skrämma bort ubåten.
Försvarets insatser bestäms av IKFN-förordningen där det idag står att främmande ubåt skall tvingas upp. Kritiker från skilda håll har pekat på att detta är en hart när omöjlig uppgift och att IKFN istället klart bör ange att främmande ubåt som påträffas i undervattensläge på svenskt inre vatten skall sänkas.
En annan diskussion gäller frågan om kränkande ubåtars nationalitet som aktualiserats senast i Dagens Nyheter (14/10) där ambassadörerna och ubåtsutredarna Rolf Ekéus och Mathias Mossberg hävdar att mycket pekar på att det var väst som stod för kränkningarna.
Nationaliteten är viktig men inte central.
Om Sverige inte i handling visar att vi sätter hårt mot hårt mot kränkande är risken stor att både öst- och västsidan kränker våra vatten för att inte lämna fritt fram för sin motståndare att ensam utnyttja svenskt territorium.
Det krävs att regeringen skärper IKFN så att försvaret ges en stående order att sänka en ubåt. Till dess blir debatten om nationaliteten en sidofråga som skymmer huvudfrågan: hur vi i handling värnar territoriet oavsett vilken nation som kränker. Om vi hade velat och kunnat sänka en ubåt, skulle vi ha fått reda på nationaliteten.