Överstelöjtnant Arvid Cronenberg, Kungsbacka, avled den 26 november, en dryg vecka före sin hundraårsdag. Han efterlämnar dotter med familj.
Arvid Cronenberg övergav aldrig sitt dalmål. Han var vass i repliken, hade en något gäll röst och uttalade varje stavelse tydligt. Man kan se honom framför sig på en kaserngård. Men den intellektuella striden gillade han allra mest. Framförallt var han en av landets främsta militärhistoriker, som sådan oförtrutet verksam fram till sin bortgång i mycket hög ålder.
Det man kanske i första hand fäste sig vid var hans otvungna sätt. I detta var han inte på något sätt militärisk. Jag tror att han föredrog att kommunicera framför att kommendera. Säkert var det därför krigsvetenskapen lockade honom. Hans specialitet som forskare blev svensk krigsplanläggning under 1900-talet. Han menade att det var ett bra tag sedan vi haft någon.
Han tillhörde den klassiska skolan av svenska arméofficerare som önskade sig ett någorlunda heltäckande ytförsvar, tungt för en anfallande fiende att forcera, och därför såg han med särskilt kritiska ögon på sådana modeflugor som övergången till insatsförsvar och yrkessoldater, utbildade för operationer i främmande land. Traditionalist och småstatsrealist var han till sin djupa övertygelse. Överträdelser av den alliansfria säkerhetspolitiken brännmärkte han.
Som officer gick han den långa vägen, med Norrlands dragonregemente, K 4, som hemmaförband. Om Umeå blå dragoner utgav han ett präktigt verk i sjuttiofemårsåldern, kavalleriregementet som förlades till Arvidsjaur och nu kommer att återuppstå där; i detta tacklas det militära livet ur en mängd aspekter, inte minst kulturella. Han medverkade även i andra historiker, till exempel om Bodens garnison, där han behandlade centralförsvarstankens övergivande till förmån för idén om ett gränsförsvar.
Arvid Cronenbergs prosa var alert, det han uttryckte gick aldrig att missförstå, han skrev med stor konkretion utan att tynga framställningen med ett övermått av detaljer. Han såg bättre än någon de stora linjerna och väsenskärnan hos aktörerna. Därför blev de officersprofiler han signerade en så fängslande litteratur.
Sedan han lämnat trupptjänsten, som innefattade FN-stationering i Gaza, och med en akademisk examen i bagaget, knöts han till Militärhistoriska avdelningen vid dåvarande Militärhögskolan. Där blev han ett kraftcentrum. Välförtjänt, om också med stark fördröjning, invaldes han i Kungl. Krigsvetenskapsakademien. Som en av det förra seklets främsta militärhistoriker i vårt land måste han rankas, om inte rentav den allra yppersta.
Vid en sammankomst inom Militärhistoriska kommissionen mottog han några och nittio ett fint pris för sina många insatser. Då höll han, som sig bör, ett långt och bejublat tacktal. Ty Arvid Cronenberg var inte blott en stridens man utan i sitt umgänge också en fridens.