I motionsfloden till den nyss avslutande socialdemokratiska partikongressen fanns många motioner som ställde sig bakom respekt för folkrätt, bevarad alliansfrihet och nej till fortsatt närmande till Nato.
Även om de flesta motionerna avslogs visar de på en stark opinion bland socialdemokraterna.
Finspångs arbetarkommun hade motionerat om granskning av Sveriges deltagande Libyenkriget 2011.
Arbetarkommunen ville att regeringen tillsätter en oberoende kommission för att utreda Sveriges roll i den internationella militära insatsen i Libyen och att klarlägga misstankarna om folkrättsbrott.
Motionärerna skriver: ”Man var delaktig i det, som många menar, folkrättsstridiga ingripande att störta regeringen i Libyen. Man bidrog till de konsekvenser som uppstod efter interventionen men man har inte reflekterat sin roll. Till skillnad från Sverige har bland annat Storbritannien gjort en utredning som kom med allvarlig kritik.” Det behövs svar, hävdar motionärerna, vidare ”för att Sverige med en trovärdighet fortsättningsvis ska kunna kallas en humanitär makt och en neutral stat som inte går i ledband för andra länders geopolitiska ambitioner”.
Partistyrelsens svar var kortfattat:
”Sveriges bidrag i insatsen i Libyen 2011 bestod av mellan fem och åtta JAS Gripen och ett transportflygplan med lufttankningskapacitet. Den svenska insatsen bestod i att upprätthålla flygförbudszonen, det vill säga en begränsad del av uppgifterna enligt resolution 1973. Beroende på tidpunkt bestod den svenska styrkan av mellan 125 och 250 personer. Styrkan utförde sitt uppdrag inom det givna mandatet. Mot denna bakgrund ser inte partistyrelsen någon anledning till en oberoende utvärdering av insatsen i Libyen.”
Svaret innehåller påståenden som inte har stöd i vad som verkligen skedde under kriget där de svenska JAS-planen stod för omkring 40 procent av spaningsuppdragen som vägledde Natos bombplan.
Redan från krigets första dag bröt Frankrike mot FN-resolutionen genom att utvidga angreppen till att bekämpa den libyska armén. Anfallen mot Libyens krigsmakt fortsatte under det följande kriget genom deltagande av övriga Nato-stater i koalitionen och ledde till Libyens ledare Khaddafi mördades och landet föll samman.
Angreppen kan inte rättfärdigas med att man skulle upprätta en flygförbudszon och endast skydda civila. Det var, som de flesta bedömare och flera stater som Ryssland, Indien, Kina med flera slagit fast, ett krig för att störta den libyska regeringen – ett syfte som inte hade stöd i Säkerhetsrådets resolution och därmed var ett folkrättsbrott.
Nu är det tio år sedan kriget utkämpades, och svenska regeringar har under åren aldrig velat ta upp misstankarna om folkrättsbrott utan uppenbarligen hoppats att kriget skall vara glömt.
Motionärerna har gjort en viktig insats då de nu uppmärksammat Sveriges roll i kriget.
Södertälje arbetarkommun motionerade om ett återinförande av den allmänna värnplikten:
”Vi ser vinster inom flera områden, här nedan beskriver vi några av dem: • Ett förstärkt försvar, genom en allmän värnplikt, stärker landets säkerhet för såväl kust, luftrum och land samt ger förstärkt skydd för digitala angrepp från främmande makt. • Allmän värnplikt har en funktion som främjande av integration och gemenskap. Om alla svenska medborgare som fyller 18 kallas till mönstring och merparten av dessa ska göra värnplikt har vi en plattform där alla möts och tar ansvar för vårt land tillsammans. Det blir en svårslagen del av integrationen. Att ha en viktig uppgift och en självklar tillhörighet är något som alltför många unga saknar idag och värnplikten blir därmed en chans att ”växa till sig”, lära sig ta ansvar och ta ett steg in i vuxenvärlden.”
Partistyrelsen avstyrkte med en märklig motivering:
”Att under hot om straffansvar kalla in en person för tjänstgöring är en inskränkning av den enskildes integritet som måste vägas av mot vilka behov som ska täckas. Därför är det extra viktigt att få en samlad bild av hur personalbehoven ser ut inom olika delar av det civila försvaret för att identifiera vilka typer av verksamheter som kan vara betjänta av särskilda åtgärder för sin personalförsörjning vid höjd beredskap och krig.”
Ett i sanning demagogiskt svar på en motion om allmän värnplikt!
Den allmänna värnplikten som i vårt land sedan början av 1900-talet setts som ett framsteg för demokrati och folkförsvar och det bästa värnet för frihet och oberoende beskrivs som hot om straffansvar och otillbörlig inskränkning av den enskildes integritet.
Det försvar vi har idag med i huvudsak yrkessoldater kompletterat med ett antal tvångsuttagna värnpliktiga är däremot ett system som saknar den demokratiska grunden att alla skall omfattas av plikten och inte bara det fåtal som Försvarsmakten väljer ut. Det är ettsystem som bygger på att vissa åläggs en försvarsplikt medan andra slipper undan.
Därmed är det inte ett folkförsvar för hela landet utan dimensíonerat och utformat för att kunna operera ihop med utländska makter, vilket visats av de otaliga försvarssamarbeten som regeringen ingått med Nato och USA.
Flera motioner förde fram kravet att Sverige skall skriva under FN:s konvention om förbud mot kärnvapen (TPNW).
Ett upprop undertecknat av 100 kända s-profiler (politiker, kulturarbetare och opinionsbildare) publicerades i Aftonbladet under kongressen.
Partistyrelsens linje som segrade var att Sverige kan gå med som observatör men inte skriva under utan att konventionen förändrats.
”Vi vill att Sverige som observatör till FN:s förbud mot kärnvapen (TPNW) aktivt ska bidra till att konventionen utvecklas med målet att Sverige kan ansluta sig. Partistyrelsen anser därför att tidsangiven signering eller ratificering skulle riskera att vara kontraproduktivt.”
Utrikesminister Ann Linde kunde inte för media svara på om andra länder kan acceptera ett tydliggörande av konventionen eftersom frågan inte diskuterats.
Det förefaller vara ett sätt att undvika att gå med på konventionen. Det är osannolikt att de länder som hittills skrivit under skulle acceptera att texten i konventionen skulle börja revideras.
Malin Nilsson, generalsekreterare i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, kommenterade i augusti i år den svenska regeringens linje:
”Det första statspartsmötet inom TPNW är planerat till mars 2022 och Sverige kommer då att delta som observatör. Men möjligheterna för en observatör att agera för att påverka hur avtalet utvecklas är mycket begränsade.
Regeringen svänger sig med formuleringar som låter som om de skulle kunna göra saker som observatör som är tidigare okänt inom den här typen av avtal. De har till exempel sagt att de vill jobba för ett tilläggsprotokoll som ställer krav på anslutning till andra avtal (NPT och provstoppsavtalet CTBT), vilket är tidigare okänt inom internationell rätt och sannolikt omöjligt att driva igenom som observatör”. (FN-förbundets Världshorisont 7/8 2021)
Flera kongressmotioner innehöll krav på att Sverige skulle hålla fast vid alliansfriheten och inte ytterligare närma sig Nato.
Kongressen ställde sig bakom att fortsatt säga nej till Nato-medlemskap men avslog motioner om att säga nej till ett fortsatt närmande till Nato.
Oppositionen var dock så stark att försvarsminister Peter Hultqvist gick upp i talarstolen och bedyrade att det inte rörde sig om något successivt närmande mot Nato-medlemskap och levererade en liknelse: ”antingen är man gravid eller så är man inte gravid.”
Det drog ned applåder från åhörarläktaren men frågan är om det övertygade omvärlden.
En norsk kommentator skrev:
”Det er imidlertid verd å merke seg det store mindretallet som ville stryke formuleringen (förslaget från partistyrelsen om närmare samarbete med Nato, vår anm)
Ikke minst fordi forsvarsminister Hultqvist la all sin tyngde, engasjement og prestisje i at det ikke på noen måte kan oppfattes som et steg mot at Sverige skal bli Nato-medlem.
Fra flere deler av landet, blant annet Skåne og Stockholm, ble det uttrykt stor uro. Mange mener at et ’dypere’ Nato-samarbeid ikke øker tryggheten for Sverige. Flere spørsmål fikk ikke svar, for eksempel om et «dypere samarbeid» omfatter informasjonsutveksling med Tyrkia.
Salen lo og klappet da han konkluderte med at ’enten er man gravid eller så er man det ikke’.
Men er vi egentlig vitne til en politisk-hormonell ubalanse? Nesten ett hundre landsmøtedelegater opplever en reell frykt for at partiledelsen går svanger med et Nato-medlemskap. (Forsvarets forum 9/11)